Därför valde jag att gå ur Svenska Kyrkan...

Jag vet inte om jag har skrivit om detta tidigare, kanske i ett lite mera luddigt format, men nu tänkte jag att jag skulle vara fullkomligt uppriktig.
 
Min hittills obefintliga karriär, började inom Svenska kyrkan, i en församling där jag trivdes och kände mig accepterad för den jag var. Mina åsikter respekterades och jag upplevde att man lyssnade på mig, mina ideér och mina förslag till hur man kunde forma aktiviteterna.
 
Efter gymnasiet bytte jag församling och började arbeta på min nya hemort. Snabbt förstod jag att jag inte skulle överleva med ett säsongsarbete, så jag flyttade ännu en gång, till nordligare breddgrader för att arbeta som städerska på ett hotell, men insåg snabbt att det var inte min "kaffekopp" (ist. för cup of tea).
Jag flyttade hem till lilla Åsele igen, vikarierade på skolan innan säsongen för kyrkogården kom igång igen. I min tidigare församling hade jag arbetat med barn och ungdomar, men även som vägkyrkoguide. Så jag började ifrågasätta varför inte min nuvarande församling hade något barn- och ungdomsarbete utöver konfirmandundervisningen...efter mycket om och men fick min fråga gehör. Ett förslag författades till Luleå stift och sedan var bollen i rullning. Förslaget godtogs och jag utsågs till Projektledare, tillsammans med en projektgrupp, och det var då Allt började.
 
Jag tänker inte nämna detaljer, men detta är vad jag utsattes för;
 
Motarbete - allt jag gjorde bemöttes med negativ kritik. Den nya lokalen kritiserades, det nya möblemanget, upplägget, mitt synsätt på hur Jag ansåg att kristen tro skulle förmedlas (att jag ansåg att, genom att visa Hur jag var mot mina medmänniskor skulle vara bättre än att trycka in bibelord i barnaöron), men det var tydligen inte bra. Att behandla mina medmänniskor väl, var inte lika viktigt som att förmedla bokens innehåll.
Ämbetsinnehavare pratade öppet Dynga om mig inför förtroendevalda och allmänheten. Man hånade mig och mina erfarenheter, tryckte ner mig i skosulorna, gång på gång.
 
Trakasserier - Jag trakasserades pga. min ålder och att jag inte hade utbildning inom mina erfarenhetsområden. Inte ens i mitt hem fick jag vara ifred. Sådant som jag tidigare berättat i förtroende till ämbetsinnehavare, användes mot mig som "bevis" på min "svaghet" och "inkompetens", att jag var en "svikare".  Jag mobbades, länge och systematiskt.
 
Anmälningar - Med dessa kom jag ingenstans. Stiftets domkapitel valde helt enkelt inte att lyssna på det örat. Att det sedan fanns tydliga bevis, spelade tydligen ingen roll. Jag skulle bli tvungen att göra en ny anmälan, trots domkapitlets skyldighet att ompröva om brister i utredningen påvisats, vilket jag gjorde, tydligt och klart. Man hade valt att inte ta med alla bevis som fanns dem tillgängliga. Jag bad om att få en förklaring till varför man agerat som man gjort - men fick den aldrig, även fast min fråga var riktad mot "högsta hönset" - öga mot öga.
 
Visst, jag lämnade allt i vredesmod och med känslan av att ha blivit fruktansvärt orättvist behandlad.
Ännu argare har jag varit pga den ställning Svenska kyrkan har, man ska vara god mot sin medmänniska, behandla henne väl, Men det är bara hyckleri!
 
Jag säger inte att det är samma sak överallt. (Men jag vet att problemen är spridda i hela Sverige!)
Jag har träffat fantastiska tjänstemän i andra församlingar, som verkligen bryr sig och tycker att det är bedrövligt och fruktansvärt, de har gjort vad de har kunnat för att hjälpa mig, men även det förgäves.
Så TACK till alla er underbara människor som jag fått träffa och lära känna, som har bevisat att det finns dem som Verkligen vill gott!
Samtidigt kan man inte vara kvar i en organisation som utger sig för att vara något den inte är. Man kan inte vara med i en förening som man inte är intresserad av vad den pysslar med, eller där du blir illa behandlad av medlemmarna. Där Din egen tro inte är accepterad, utan den ska formas till den exakta kopian av bokens ord. Det är inte ok, och det kommer kyrkan att förlora på. Man måste vara öppen och lyhörd, utvecklas och växa.
 
Trots allt så har all bedrövelse varit en nyttig lärpenning.
Jag har lärt mig att jag inte passar in och trivs i stora sociala sällskap, jag trivs alldeles utomordentligt bra med mig själv.
Jag Vet vad jag kan och är Bra på, och även om vissa tycker motsatsen, så får de göra det, för jag Vet.
Jag har fått ännu mera skinn på näsan, jävlar anamma och en obeveklig vilja att nå dit jag vill komma i mitt liv!
Jag har lärt mig att lyssna på mig själv, min inre magkänsla och jag Vet att det är rätt för mig.
Jag har lärt mig att min hälsa inte är gratis, jag måste aktivt arbeta för att ha den, och den är inte värd att riksera för ett ruttet arbete.
Jag Vet att jag blir trött av ständigt nya kontakter och människor, men jag vill lägga min tid på dem jag verkligen Tycker Om, och därför kommer jag i framtiden att satsa på ett arbete där jag får vara mycket ensam, och där jag kan välja mina sociala tillfällen och sällskap.
Jag har lärt mig att Jag är viktig, klok och stark.
 
Så tack för att djävulskap, ni som ville förstöra för mig!
Ni har förändrat mitt liv till det bättre.
Så medan ni går omkring och mår dåligt i er själva, så har jag utvecklats och arbetat med mig själv, och mår Prima! Dvs...ni MISSLYCKADES! Känns bra va?
 
Att lämna Svenska kyrkan var en av mina livs bästa beslut, och jag ångar ingenting.
 
Tack för mig.
 

RSS 2.0