Jakt.

Tjollahopp!
Jag var ute och jagade med Jaana igår. Magnus pappa var också med, men han satt på pass medan jag fick gå runt och njuta i skogen.
 
Till att börja med så var vinden inte alls vad vi hade räknat med, det verkade så stilla lungt, men det blåste åt alla möjliga håll. Tändsticksasken är verkligen A och O att ha med sig en sådan gång.
 
Jaana har inte alls gått bra tidigare i höst, och av snörvlandet att döma efter avslutade jaktdagar så var det vara att kontakta veterinär och be om medicin mot noskvalster, och OM det gjorde skillnad!?
 
Jag släppte Jaana, och av gammal ful vana åker hennes näsa direkt ner i backen, och hon letar under stubbar och stenar (råttor och möss), men efter lite trätande så fick jag bättre fart på henne. Vi gick först över ett stort hygge, och när vi kommit in i skogen så tog det inte lång stund innan "fröken orutinerad" drog på full styrka på skallet! Bara av skallet att döma så var både fågel och fisk uteslutet, Jaana måste ha hittat älg! 
Som vanligt skäller hon utav bara helvete några ramsor, och sedan går det lös, och fort går det att hon är 700 meter ifrån mig. Så jag tar mig i lugn och ro fram till upptagsplatsen och ser att nog är det älg alltid, färska spår av en hyffsat stor älg. Hinner inte mer än komma dit så drar Jaana igång en skall-kavalkad till....och tystnar...är tyst...men står kvar på samma ställe, så jag börjar i rask takt försöka avancera framåt, men ändå vara så tyst jag kan, jag är ca 450-500 meter ifrån henne. När jag är 180 meter ifrån, och jag ser fortfarande ingenting, så lämnar Jaana platsen där hon stått stilla sedan hon skällde sist, drar en redig lov för att komma tillbaka på bakspåret, och hittar rätt på det på en gång, och inom några minuter har hon hittat mig, glad som få!
 
Jag går fram dit hon varit, och konstaterar att det var jäkla knöligt att analysera marken, hårt som sten och knappt några märken att läsa av. Var tog det vägen? (Jaana har tydligen gett upp tanken om att följa efter).
Vad jag önskar att det perfekta tillfället någon gång kunde inträffa. Tillfället då jag är precis bakom henne och kan fälla älgen hon hittar, så hon förstår att det var rätt! Gaaah! Allt skulle ju lossna för henne då.
Och här är det läge att bryta, jag var långt ner mot en sjö, och vinden blåste rakt upp i såten, så hur jag än kunde gå så skulle vinden avslöja mig.
 
Vi jagade av ett nytt område, men Jaana var trött i huvudet och ville inget mera.
Stackars flicka, matte har haft en massa skola att tänka på och inte haft ordentligt med tid för henne.
Intresset finns, och nu när nosen fungerar igen så gäller det att ge gärnet innan säsongen är slut, eller att sista älgen blir fälld. Den älgen önkar jag ska få bli Jaanas.
 
Lev å må.
 

Höstlov!

Det är äntligen höstlov!
Men var har tiden tagit vägen?
Började jag inte nyss på yrkesförarutbildningen!? (I april).
Snart är det ju lucia, den dag när jag är färdig lastbilschaufför, förhoppningvis, om allt går som det gått hittills.
 
Vad ska jag då göra under mina lediga vecka 44?
Jo, det ska jag tala om för er;
1. Jag ska plugga och göra klart YKB-uppgifterna.
2. Umgås med min extremt goda vän, en tjej-dag i Umeå kommer det att bli.
3. Plugga släpteori, så jag kan ta släpkortet när lastbilskortet är klart.
4. Plugga lite till...(funktionsbeskrivningar och truck)
5. Tjej-helg i Lycksele, Mustasch på hotellet där! Tjohoo, det har vi längtat och sett fram emot!
 
Fattar ni!?
Det är bara 1 1/2 månad kvar tills jag är klar!
Tills den dag då en stor del av min STORA dröm är uppfylld! En dröm som jag trodde att jag aldrig skulle nå, aldrig skulle kunna uppfylla! Förstår ni vad detta innebär för självförtroendet, om inte så ska jag berätta det nu, MYCKET!
Och näh, man ska inte ta ut segern i förskott och blaha blaha, men vet ni vá, jag kommer att grejja det! Det vet jag.
 
När jag var 15-16 år fick jag en tavla av min mormor och morfar, och sedan den dagen har den varit den enda tavlan som MÅSTE hänga i närheten av min säng, så jag kan läsa på den morgon och kväll. På tavlan står det;
"Tro på dig själv, låt din dröm bära dig framåt, så blir den verklighet en dag!".
Och även om jag inte alltid har trott på mig själv, så har jag märkt att min mormor och morfar Alltid har gjort det! De har alltid trott på mig, peppat mig och hjälpt mig framåt, i än vad jag tagit mig för. TACK! Jag älskar er båda!
 
Lev å må!
 

Sällan...

Det är väldigt sällan jag sätter mig till ro och författar några rader...
Det känns på något sätt som att det inte skulle vara er till någon större glädje att läsa om friktionskoefficienter, Standard Hand Force och annat som har med lastsäkring att göra, eller truckkörning, eller kran-teori och annat att göra heller, för den delen.
Jag är alltså fortfarande djupt ingrottad i mina studier, som ska leda till slutmålet, körkortet för tung lastbil samt behörigheter på truck, hjullastare och fordonsmonterad kran, yrkeskompetensbevis och litte annat. Nu är det knappt två månader kvar tills jag är klar.
I onsdags skrev vi provet på lastsäkringen, gick prima. Finns det något bättre än att kämpa för en sak och sedan slippa göra omprov!? Näh, det gör det inte! För fan så tröstlöst det är att plugga till ett omprov, tror faktiskt inte att jag har gjort det sedan jag fick omprov på optiken i fysik A, när jag gick "ettan" på Naturvetarlinjen. Hatar omprov, därför satsar jag alltid på att grejja det på första försöket. Hittills har jag lyckats, efter ovannämnda omprov.
När C-kortet är avklarat så ska jag på direkten kasta mig in på E-kortet också, sedan har jag nog det jag behöver för ett tag framöver. Även om det kliar i fingrarna efter att få ta grävmaskinskort, behörighet på hjullastare för anläggningsarbeten hade inte heller suttit fel, för nu får vi bara på godshantering.
 
I övrigt så har jag funnit mig en vän, en riktigt fantastik och varm person som jag inte kan annat än älska! Hon är helt fantastisk! Snacka om glädjespridare och batteriladdare! Så på sistonde har jag upplevt en inre lugn inom mig själv, som jag aldrig upplevt tidigare, en harmoni som jag inte trodde fanns. Jag får stöd när jag behöver det, en redig spark i röven när så krävs, en jävla massa skratt, fantastiska djup-samtal, och framförallt så känner jag mig accepterad för mig, Hela mig, precis som den jag är! Fattar ni hur underbart det känns?! Och allt är helt okomplicerat, det är raka rör och fullständig ärlighet, precis som jag vill ha det, och hon likaså. Summan av kardemumman, vi stärker varandra.
 
Nu måste jag ta tag i min borttappade vardag.
Jag måste på affären med alla pantburkar och för att köpa kattmat, på återvinningen med papper, kartong och glas, stryka all tvätt m.m. m.m. Det oändliga ekorrhjulet.
Men ,så ikväll ska jag hem till mina älskade familj i Vilhelmina, skruva i bilen med min morbror, sprätta en kall och prata lite skit. Må gott i några timmar...men först, som sagt, min borttappade och InteHunnitMedAlltSomSkaGöras-vardag.
 
Lev å må!
 

RSS 2.0