Veckoslut, samt helgen v. 43...

I fredags var det en heldag med mys hemma i gamla Vilhelmina.
Började med en fika på Stenmans med älskade Alexandra och hennes kille. 
Fikat följdes upp med ett besök hos finaste Pernilla och Oskar, där vi välkomnade en ny goding till världen.
Dagen avslutades med en stadigare fika, på Stenmans igen, med min älskade förskolefröken. Vi har ett speciellt band, och det är en kvinna som jag respekterar och älskar. Hon är fantastisk!
 
På lördagen var det strålande väder.
Hans och jag bestämde oss för att åka till Umeå och fixa allt det sista, förutom barnvagnen då, den kommer i Januari. Men babyskydd, skötväska och lite annat småplock. Mina foglossningar kommer ju förmodligen bara att bli värre ju längre in i graviditeten jag kommer, så lika bra att göra bort det medans jag är så gå någotsånär i alla fall.
När vi kom hem satte vi upp lite belysning på hundstugan och i hundgården. Eller, Hans satte upp, och jag servade med verktyg och försökte vara så behjälplig som möjligt.
Kan ju däremot påpeka att "straffet" kom inatt. Efter det vanliga nattliga toabesöket så kunde jag inte somna om. Smärtan! Den liknar inte något annat, är svår att beskriva, men alltså...ojojoj...så ont!
Idag har det varit spännande, en SläpaFötternaDag har det varit idag. Det har känts som benen ska lossna vid minsta extravikt på något ben. Alvedonet hjälpte absolut ingenting. 
Alvedonet tog jag för att jag var tvungen att följa med ner till Övik och köra hem bilen vi fått låna av Hans mor.
Vi kommer behöva två bilar nästa vecka, och då är hon så snäll och lånar ut sin till oss. 
Så Nu...ja...nu är mitt bäcken gratis. 
"Bara" tre månader kvar, bit ihop!
 
Hur det än är nu, med smärtan och så, så har jag haft en himla fin helg. 
Början på nya veckan kommer jag låta kroppen vila så mycket som möjligt. Återhämta sig.
 
Hoppas ni haft en bra helg?
 
Lev å må!

Små handlingar av kärlek...

Hans och jag kan verkligen konsten att bråka, när vi väl gör det. Det sker tack och lov väldigt sällan, för bråk och gräl är något jag avskyr!
 
Nu har det varit en period av lite väl mycket strul och motgångar, och det kan, förståeligt nog, påverka humöret i negativ riktning. Sedan att jag går omkring och har ont hela tiden, gör ju inte saken bättre.
 
Men så tänkte jag, att jag vill styra om mina tankar. För hur det än må vara just nu, så älskar ju Hans och jag varandra, massor. Så jag började zooma in på små saker vi gör för varandra, för att glädja och underlätta partnerns vardag. 
 
Jag tycker att Hans, med allt mitt stånkande och stönande och klagande och gnällande, trots allt har en ängels tålamod. Och en sak ska ni veta, att tålamod är något han defenitivt INTE besitter annars. Det är ingen utmärkande egenskap så att säga...
 
Hans är otroligt uppmärksam och tänker verkligen på Mig i Alla vardagssituationer. När vi handlat bär han alltid kassarna, och skulle det ändå råka bli så att jag måste bära kassar, så har han med yttersta noggrannhet lastat dem med jämnvikt. Det gör han inte bara för att jag är gravid, utan så har han alltid gjort. 
 
Om Hans är sugen på något och åker till affären, så frågar han Alltid om det är något jag behöver eller vill ha.
 
Nu under graviditeten, med tanke på de komplikationer foglossningarna ställer till med, så ber han mig att vänta med vissa sysslor. Som i veckan t.ex. så har jag viljat lägga trasmattorna i en kasse och lyfta upp dem på garderoben. Hans vet att det lika gärna kan sluta med att jag ramlar innan jag ens kommit upp på stolen (har ingen balans och styrsel i bäckenet). Så då fixar han det. Jag behöver inte ens be om hjälp, utan nämner jag något jag skulle ha gjort, och han bedömer att jag inte bör göra det nu, så gör han det bara.
 
Blommor, sådana kan det dyka upp ur en kasse när man minst anar det. "Bara för att" liksom...
Just blommor, helt spontant, det är himla fint. Allra helst om de är från mataffären, för då ser jag det som att tanken var spontan, oplanerad. Ungefär som "tänkte på dig just där, just då".
 
 
 
Jag är inte närmelsevis lika duktig som Hans på Little acts of love...jag är nog ganska sugig på det faktiskt. Men några goda sidor har jag väl ändå?
 
När Hans jobbar eftermiddagsskift/natt, så brukar jag, för det mesta, se till att det står en mattallrik i micron, laddad, bara att värma och äta, när han kommer hem. 
Och med klar att äta så menar jag t.ex. att potatisen är skalad, fisken är benad osv.
Och nu får ni hojjta bäst ni vill i era röda små stugor, men jobbar man natt så är man fanimej hungrig och måste få äta när man kommer hem, även om klockan passerat 18. Annars kan man inte sova. Punkt slut!
 
Tvätten, där är jag ett kontroll-freak vad gäller vikningen. Ingen rör tvätten! Det är Mitt territorium.
Men även om det är en fix ide' hos mig, så är det med kärlek jag gör det. Tvätten ska vikas fint och placeras snyggt och prydligt i garderoben. Min egen är inte så viktig, men Lillemans och Hans garderober är viktiga.
Sängkläderna SKA strykas.
 
Nu när jag går hemma så lagar jag av förklarliga skäl, det mesta av maten. Tidigare lagade vi 50/50 av måltiderna.
Jag är hopplöst kass på köttfärssås, så det får Hans göra (så det blir ätligt), men annars tycker jag numera om att laga mat. Det har inte alltid varit så, men får jag laga mat till familjen, eller bjuda någon vän, då gör jag maten med kärlek. Jag smakar och smaskar tills jag är nöjd, kan klura länge på en meny.
Jag älskar att få bjuda Hans på en fin köttbit, stekt med perfektion, serverad med ett gott glas vin, eller en god öl, där smakerna gifter sig med varandra och middagen blir en sorts älskog i smaker. Att se hur han njuter av varje tugga, Då myser jag.
 
Ja, jag är sämre än Hans på mycket. Och nu när jag påminner mig om allt det fantastiska han gör, alla hans små handlingar av kärlek, så inser jag hur lyckligt lottad jag är.
Jag har det för himla bra!
Jag måste bli bättre på att påminna mig själv om hur bra Vi är tillsammans, när det jävlas som mest, för vi är bra, och vi är starka tillsammans.

Tappa bort sig själv...

Idag är det en sån dag när jag inte alls känner varken glädje eller tacksamhet.
Livet känns upp-och-ner, som om jag håller på att tappa kontrollen på tillvaron, men allra mest över mig själv.
Jag är ledsen, arg och besviken, förbannad och trött, och så denna jävla smärta som grädde på moset. Vaggar fram som en full anka! Känner mig ful och meningslös.
Otroligt trött och frustrerad på tillvaron och livet just nu.
 
Tänk om jag hade fått kunna gå och kunna röra mig som folk, få arbeta, känna mig nyttig och behövd.
Sedd.
Då kunde man i alla fall sitta och surra bort en stund, utan att oroa sig för att störa någon på jobbet. Då skulle jag vara en del av dem, av något. 
Nu är jag ju bara i ett vacuum, min egen bubbla, och där utanför gör alla något vettigt. Bidrar med något.
 
Jag försöker bita ihop, vara stark. Inte gnälla.
Allt och alla ska och måste ju vara så förbannat perfekt idag!
Tillrättalagt.
 
Jag är inte det minsta tillrättalagd.
Jag känner mig fet och ful, glöder inge det minsta.
Ögonen är rödsprängda, en kombination av för lite sömn, och för mycket gråt.
Mina kläder liknar jag snart med en plösig liksäck, så mördande fula, men inget annat är bekvämt, varpå jag hela tiden känner mig ful.
Håret ska vi inte ens prata om, med 15 cm utväxt efter en ljusarefärgning. Bläää...
Mitt humör är en katastrof, åter igen, för lite sömn, låga järnvärden och allt annat skit. Ben som känns som de ska trilla lös, falla åt var sitt håll, ut och bort från kroppen. För att det för så FÖRbannat ont!
Jag vill städa, skapa ordning i "kaoset". Inbillar mig att ordningen bland det materiella, automatiskt ska bringa ordning i det emotionella.
 
Det är en jävla skitdag.
Kunde jag, skulle jag dra täcket över huvudet och invänta en ny dag.
 

100 dagar...

100-dagars fick plötsligt en helt ny innebörd. Det är inte 100-dagars som i massiv alkoholförtäring i glada vänners lag, med grotesk, äcklig bakis-ångest. Det är inte 100 dagar kvar till "Jaha, å vad gör jag nu!?"...
 
Det är 100 dagar kvar till beräknat BF.
100 dagar, fyllda med lika många procents längtan och nyfikenhet på det älskade barn jag bär.
Vem är du som växer där inne?
Vem är du som slår kullerbyttor och lever rövare?
Hur ser du ut? Vem är du lik?
Vem du än är, och hur du än ser ut, så älskar jag dig redan oändligt!
Och som jag har väntat på dig!
Jag kan vänta i lite drygt tre månader till.
 
Jaana, henne tror jag du kommer att känna som bäst.
Av någon anledning får jag för mig att du inte kommer reagera på hennes "röst", för så kopiöst mycket som den hunden ylar och "pratar", så mycket snackar ingen annan i detta hus.
Det skulle möjligtvis kunna vara Lilleman vid frukostbordet då...men annars är Jaana Överlägset den värsta surrkusen!
Bara en sådan sak ska bli så intressant att se den dag vi får komma hem från BB.
 
Det är 100 dagar kvar till livslång kärlek.
Jag kommer älska dig, finnas för dig, stötta dig så länge jag lever.
Jag kommer bråka på dig och vara en pain in the ass, men det är en del av min uppgift.
Du är mitt oväntade mirakel, den jag aldrig trodde jag skulle få träffa. Aldrig få känna växa i min kropp.
Du är min största lycka.
Du kan även skrämma mig, redan nu...
Jag vågar inte ens tänka i banor "om det går fel". Bara snudda vid tanken får tårarna att rinna.
 
100 dagar kvar bara...
Jisses, så fort tiden går...
 
 
Lev å må!
 
 
 

Besviken...

Jag är så enormt besviken på blogg.se.
Varför i helvete är det helt plötsligt TOTALT omöjligt att lägga in bilder!? 
Och den där appen som ska vara så himla bra, behöver man ju bara gå in i app-store för att konstatera att det är den sämsta av alla blogg-appar som finns!
Jag blir så irriterad när jag vill lägga upp bilder för att dela med mig av det största i livet just nu, min graviditet, och så loggas jag ut så fort jag försöker ladda upp bilden.
SÅ jävla värdelöst!
Usch!!!

Första snön...

Igår var det en underlig dag på väderfronten.
Den första snön kom som stötvis, inte så mycket åt gången, men ändå så pass att det la sig på jämna ytor.
Termometern visade just över nollan, och som varmast tror jag det var +0,6 grader.
 
De absolut sista sommarredskapen plockades in under tak. 
Jag lyckades äntligen få "Tummen ur" och tvätta av sommarfälgarna till bilen, så nu står även de, äntligen under tak. 
Gräsklipparen körde vi förhoppningsvis för sista gången, denna säsong, i måndags, eller om det var i tisdags. Då var det Hans som samlade upp löv med den.
Skottkärran parkerade vi, och Lillemans cykel hängdes upp i taket bland de övriga cyklarna. 
Så, nu kan vintern komma, om den vill det. Vi är redo!
Just det, Hans bytte till vinterdäck på släpvagnen också, jag försökte hjälpa till så gott det gick, och jag klippte ner humlen som hade blivit skrumpen och ful.
Golvskyddet i bagaget, i bilen, som inte legat där sedan jag hämtade köttet, för att det ändå lyckades komma lite blod på det, trots att jag täckte med sopsäckar, "diskade" jag av med såpa.
Gjorde vi något mera?
Ja men just ja!
Herrarna i huset fick håret klippt. De såg ut som två lurvpösar båda två!
Så, nu är det två stiliga gentlemen.
 
Kvällen ägnade jag väl som bäst åt klagosång. Åter igen hade jag hållit på med för mycket på för kort tid!
Benen ville inte röra på sig, de bakre fogarna var totalt låsta, och så Vansinnigt Ont det gjorde! Näh, fy också!
Jag förstår inte att Hans står ut med mitt stånkande, gnyende och stönande i stunderna det gör som ondast, och blir han irriterad, så är det bara för att jag är totalt värdelös på att be om hjälp.
 
Idag blir det en rolig dag! 
Vi ska åka och besöka familjen Lönnberg i Skansholm, så barnen får busa och vi vuxna tjattra en stund.
Det blir mysigt!
 
Lev å må!

Kickboxare...

Jag tycker fortfarande att det känns som gigantiska luftbubblor som purrar runt i nedre delen av magen.
Det som dock skiljer detta från FPT (Fisar På Tvären) är att det pågår så intensivt. Igår kväll hade jag rent svårt att somna, så intensivt som det rördes i magen.
Imorse vaknade Pyret före mig, lilleman likaså, och redan nu verkar de vara goda kamrater, för Lilleman hade minsann bosatt sig på skithuset medan Pyret hade fullt upp med att sparka på min urinblåsa. Jättekul! Eller inte....
Trodde jag skulle krevera innan toaletten blev ledig.
 
Nu är det full fart i magen igen, det var lugnt mellan kl 19 och 20, så parveln tog väl en power nap.
 
Idag var jag ute och krattade lite till. Jag kommer ju aldrig att hinna hela trädgården, men jag hinner det jag hinner,
tänker jag. Som vanligt har jag lite svårt att känna till mina begränsningar, så det var knappt jag höll på att ta mig in. Men tillslut så...
Fann lite vila på en lagom hög stubbe i trädgården, så där satt jag och filosoferade en stund medan bäckenet fick vila. Jämthunden hade hela tiden koll på mig från hundgården, låg och skruvade med öronen eftersom jag stånkade på. Men alltså, det gör mig så gott till sinnes att få vara ute åtminstonde en timma varje dag, så det är värt stelheten och det onda. Hellre stel och jäklig än ledsen och tvär.
 
Från och med imorgon tror jag att badhuset skulle öppna klockan 13 på torsdagar, så då ska jag se hur det fungerar att utöka simningen från en gång i veckan, till två gånger. Kroppen har svarat bra hittills på simning och vattengymnastik, så jag hoppas på god respons. Visst blir jag öm och stel även där, men det gör i alla fall inte ont.
 
Magen växer och livet rullar på.
Ganska gemytligt ändå, om jag ser till allt positivt som är.
Däremot måste jag erkänna att jag saknar jobbet. Att dundra fram på vägarna med 60+ ton lastbilsekipage. Att få kliva in i hytten efter en småhurvlig lastning, rulla ut från en krokig, smal skogsbilväg, ut på större vägar, in på industrin eller sågverken...det är något speciellt med det. Friheten, ansvaret, glädjen...t.o.m. den dagliga blodtryckshöjningen kan jag sakna. Att få bli lite förbannad över vilka dårar det finns utefter vägarna. Även en sån sak har sin tjusning...haha...
 
Näh, nu få ji leva å må! 

Ger upp...

Alltså, varje gång jag ska försöka få in en bild på den här bloggen drivs jag halvt till vansinnes! Jag kastas ut och loggas in med återskapat inlägg, utan bilden jag försökt lägga in typ
10 000 gånger!
Så nu skiter jag i det!
Jag blir så less när det bara ska jävlas! 
 
Så ni får ingen bild på min stamgäst Ekorren!
Jag vill med det bestämdaste tro att det är en hona, samma hona som hade sina busiga ekorrungar här i somras, och som vi matade med nötter hela förra vintern.
 
Skulle även lägga in en uppdaterad bild på Bulan (magen), men, näh...
Suck...
 
Jaja, jag får göra nya försök någon annan dag.
 
Lev å må!

Gräsänka...

I helgen är jag gräsänka.
Eller, jag har ju gott sällskap av hundarna, fast de sover fortfarande.
Det är väldans tomt och tyst här hemma, men, jag får efterlängtat besök idag!
Min älskade "moster" Inga och kusin Marie kommer på besök. Det är alldeles för långt mellan gångerna, och nu är det nästan ett år sedan sist, och då grät jag som en borttappad och ville aldrig släppa kramen om dem. Jag har ställt in mig på att samma sak kommer hända idag.
 
Inga har i mångt och mycket varit som en mamma för mig. Det var hon som berättade allt om mensen när det begav sig. Det var henne jag gick till med alla mina pubertetsfunderingar. Hon fanns där. Det var även henne som jag beklagade mig för över mina håriga lår, när det precis hade börjat växa, sommaren innan jag skulle börja årskurs nio. Vi hade åkt till badplatsen i Nästansjö, och jag ville knappt kliva ur bilen, för just den gången var det ovanligt mycket badfolk där, och jag skämdes så vansinnigt över att visa mina bara ap-ben.
Hårväxten stannade tack och lov upp när jag inte så lång tid därefter började med p-piller. Då blev rakhyveln min bästa vän innan benen skulle fram för allmän beskådan på t.ex. badhuset.
 
Och lilla Marie, som absolut inte är så liten längre. Vuxna, vackra kvinnan!
Hon var snällare och skötsammare mot mig än mormor vid nattningarna. Så de få gånger Inga var tvungen att jobba lite senare, så var det jag som fixade vällingen och matade Marie framför Teletubbies innan nattning.
Jag minns första gången jag gjorde vällingen. Inga gav mig tipset att testa den på handleden innan jag gav den till Marie, så att den inte skulle vara för varm. Så det gjorde jag, och brände mig något kopiöst! Haha....Den vällingen hamnade i ett iskallt vattenbad tills den var lagom att servera den lilla fröken.
 
Själv så förundras jag över var tiden tar vägen?
Vi har nu välkomnat 25e graviditetsveckan.  Strax över 60% av graviditeten är avklarad! 
Vi firade 24 fullgångna veckor med portionering och paketering av kött, samt en lunch på grillen vid rondellen.
Jag åt pytt-i-panna med stekt ägg och rödbetor (som jag bad att få extra av, var så sugen på rödbetor).
Snällaste Sonja, som är chef där, bjöd oss på en himla god äppelkaka med vaniljkräm. Mums!
Åter till graviditeten. Det är alltså inte så himla länge kvar, även om jag tror att det "värsta" kommer att komma nu.
Tung känner jag mig redan. Tyngre kommer det bli.
Otymplig och osmidig. Kommer känns mig som en stubbe i en trädgård tillslut. Stor, tung och ivägen.
Men, inombords bär jag redan längtan efter att få träffa mitt så enormt älskade och efterlängtade barn! Barnet jag trodde att jag aldrig skulle få. Jag känner en förunderligt djup samhörighet med Hans, en känsla jag aldrig tidigare haft. Som ett tjockt, osynligt band. Mitt barns far. En svindlande känsla. Så svår att sätta ord på. Samtidigt är jag alltid, sjukt, orolig för att något ska hända honom. Speciellt när han är på väg till eller från jobbet, då brukar jag vara mest nervös. Nervös är jag över andra bilister, för yrkesförare vet oftast vad de pysslar med. Hans har legat på traden en gång i tiden, så som sagt, det är inte hans bilkörning som oroar mig, utan alla andra dårar där ute på vägarna. Huuga...
 
Oj, det blev ett långt inlägg.
Lite osammanhängande graviditetstankar, igen. 
Nu tänker jag börja dagen, och det gör jag med att koka en havregrynsgröt. Gott!
 
Lev å må.

Snart fredag igen...

Det har varit ett par kyliga dagar nu. På morgonen är naturen klädd i en gnistrande vit slöja, det är så vackert.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de stackare som måste befinna sig utmed vägarna på kvällen och natten, för när temperaturen börjar falla på kvällen, så drar dimman in, tjock och vit.
 
 
Såhär såg det ut från sovrumsfönstret igår vid läggdags. Den kraftigaste lampan är den som står i barnens pulkabacke, snett bakom vårt hus. Än så länge är det lugnt där, men med första snön, kommer barnen, och därefter är de där på kvällar och helger, mest hela vintern.
 
 
Helgen som var fick vi en bakmaskin. En sådan där fiffig sak som man bara häller ner ingredienserna i, ställer in tiden, och sedan får man vakna till doften av nygräddat bröd. 
Jag har nog tänkt exprimentera vidare med den nu i helgen...
 
 
Förra veckan kom IKEA hem till mig, istället för jag till dem. Skämt och sido, beställningen jag gjorde landade hemma en dag tidigare. Bästaste DHL-bruden bar dessutom in alltihop! Hon är alltid så glad och trevlig,  och lugn. Bra egenskaper hos en distributionschaufför.
 
 
Jag har nästan utsett mig själv till Kung av montering av Ikeas möbler. Det är sådär lagom pillrigt. Däremot så tog denna byrå så rysligt lång tid att sätta ihop,  bara för alla mina pauser. Jag skulle ha väntat tills Hans kom hem, men samtidigt står jag inte ut med hans totalt Värdelösa tålamod när det kommer till Ikea-monering. Lugnast att påta på själv,  även om det tar en himla tid och gör ont...
 
 
Idag språkade jag ett par ord med dessa filurer. Vi har nämligen köpt kött från Hans bäste vän, som har dessa vackra varelser. Det är så fint att veta var köttet kommer från, hur det är hanterat, och framförallt veta att djuren lever ett gott liv. Stora fina hagar och utevistelse året om med tillgång till bra skydd. 
Kalven, närmast i bild, var så otroligt söt! Men skygg. Fast, vem skulle inte vara det när det kommer en typ som ser ut att ha svalt kompisen hel och hållen!? (Gravidmagen är raspektingivande) hehe...
Egentligen var det tänkt att köttet skulle hämtas i helgen, men det blev inte så av olika anledningar. Därför var jag tvungen att hämta det själv idag, så nu är jag knäckt. Ska bli så skönt att få göra natt om ett par timmar. Vila bäckenet ordentligt. Gött.
 
Generellt sett så är det i alla fall Toppen.
 
Lev å må!

Vattengymnastik...

På förmiddagen kändes det väldigt lockande att ställa in den inbokade vattengymnastiken, för jag hade så kopiöst ont så tårarna ville bryta igenom flera gånger om!
Bit ihop, do what I have to do! 
På med maximal effekt på sätesvärmaren i bilen och susa till Vilhelmina.
Älskade mormor var där och väntade på mig när jag kom.
 
Fatta den ljuvliga känslan att krypa ner i en varm pool, och bli, i princip viktlös! Det var så Otroligt skönt!
Att känna, för varje steg man tar ner i poolen, så lättar trycket i bäckenet och runt höfterna. 
Det är så skönt så bara det kan ju få en att gråta av lycka, och dessutom ge känslan av att aldrig vilja kliva upp igen.
Bäst av allt är att kroppen svarar så bra på träningen i vatten, oavsett simning eller gymnastik. Visst blir jag lite öm, men det gör i alla fall inte ont.
Vissa övningar idag fick jag anpassa och hitta egna lösningar, "bulan" ville vara ivägen. Meen, så länge jag rör på mig är det ju bra. Gudomligt skönt är i alla fall min sammanfattning av dagens vattengympa.
 
 
Ni kan inte ana hur många gånger jag har känt tacksamhet för hjortronen jag hann plocka. Tänk så utblottat fattig jag skulle ha känt mig utan de bären i frysen. 
Dessutom var det ju en fantastisk dag tillsammans med en av mina absolut bästa vänner, samt hunden.
 
Lev å må.

Här sitter jag och dammar...

Förra veckan så fick jag verkligen lite och ingenting gjort. Jag satt nog mest och dammade i soffan med en stickning som jag påbörjat. Förvåningen över att jag ens kan komma på något så långtråkigt och oinspirerande är fortfarande stor. Det är nämligen så, att jag har inbillat mig att jag ska ha tålamodet att sticka en filt, till pyret jag bär omkring på, som ska användas i vagnen fram mot våren. Om jag hade kunnat virka så skulle jag säkert gjort det istället, då kunde jag ju göra en mindre "platt" sak.
En kort tur till skogs på onsdagen blev det ju faktiskt. Lite en- och granris förhöjer den annars så gråa senhösten, ni vet, när alla vackra löv trillat av träd och buskar.
På fredagen gjordes ett rutinbesök hos barnmorskan, är jag denna gång fick sällskap av blivande farmor. Hjärtat pickade på som det skulle, och generellt sett var allt bra. En möjlig urinvägsinfektion hos blivande mamman, men det skulle analyseras för att se om behandling krävs eller om det går "skölja bort" med vatten.
 
 
 
Nu i helgen fick vi ändå en del gjort.
På fredagen la Hans på vinterdäcken på bilen, så vi på ett trafiksäkert sätt kan transportera oss själva. Lördagen bjöd på en resa till Lycksele, där skridskor med diverse tillbehör införskaffades till Lilleman. Pyret fick tossor, vantar och mössa. En lite varmare tröja/kofta stod också med på listan, men någon sådan kunde jag inte finna, i alla fall inte någon som kändes tilltalande. 
Lunch, det åt vi på "kåtan" eller vad det nu kallas. Gott var det i alla fall.
Ett Dollars besök, där vi köper tandkräm och tvål hann vi också med. Men, därefter var mitt bäcken helt slut. 
Hemresan blev i alla fall intressant när vi med hjälp av karta letade reda på små grusvägar över skogarna för att ta oss hem. Så himla mycket roligare än all tråkig asfaltsnötning. Vilten lyste dock med sin frånvaro.
På lördagskvällen fick vi finfrämmande. Främmandet bjöds kaffe och hembakt krus, allt för att toppa koffein- och blodsockerkurvan inför fortsatt färd.
 
 
 
Igår pillade Hans på med snöslungan inför vintern, medan jag lullade på inne i carporten. Hängde upp allt från röjsåg till cyklar upp under taket. Jag avskyr överfyllda "golv", upp med skiten på väggar och under tak så man slipper snubbla fram! Eller ja, jag hittade och gjorde plats för prylarna, och Hans fick lyfta dit dem.
 
I förmiddagen har jag suttit och gjort en lista med vad jag skulle vilja få gjort i veckan. Annars slutar det väl bara med att jag sitter och dammar med stickningen igen. Jaja, det ordnar sig nog. Stickningen ska ju bli klar den med.
Förhoppningsvis.
Tvätten var det nu ja...
 
Lev å må!

En hyffsat produktiv helg...

God kväll.
Herregud så fort tiden går, söndag, nu igen!? 
Igår hade Hans och jag ett litet il här hemma. Eller, il och il, vi fick mycket gjort. 
Eller, Hans fick mycket gjort. För mig går allt så himla sakta, men men, jag hjälper till så gott jag förmår just nu.
 
Vi började lördag morgon med en god frukost i lugn och ro.
Därefter slutfördes mitt påbörjade projekt "Rödvinbärsbuskar". Blev ju himla fint, och trädgården känns ännu lite mera städad.
Carporten rensades och organiserades lite bättre. Saker fick en plats och arbetsbänken röjdes av till stora delar.
Lillemans studsmatta plockades ner och "gömdes" undan.
Vi stagade upp växthustaket inifrån, för säkerhets skull.
Hans tog rondellen och kapade av snörasskydden uppe på bro/entre-taket. I vintras var vi ju tvungna att skotta av brotaket, när inget kunde åka av pga rasskydden. Så, nu är det bara snörasskydd över själva brostegen, men det kan hurra av på sidorna om bron. Belastningen borde därför bli avsevärt mindre. Det känns nämligen inte så frestande att måsta klättra upp och skotta tak relativt nära inpå förlossningen.
Och, jo, just det, ventilationshålen i grunden har varit just, hål. Bara hål. Så vi skruvade upp ventilgaller så att möss och andra smådjur inte ska komma in under huset.
Slutligen, efter att jag hade fått vila en stund, så ville jag plocka lingon. Så efter lite klurande kom vi på var vi kunde åka för att hitta platt mark (eftersom mitt bäcken inte hänger med, så jag kan inte lyfta benen så högt). Lingon fann vi, i massor, men efter 30 min sa kroppen stopp. Så det får väl bli flera, men korta turer till lingonen. Det går ju det med.
 
Imorgon tänkte jag ta med familjen och utforska mina möjligheter till vattenträning.
Hans och lilleman får väl plaska runt bäst de kan, medan jag får prova mig fram i vattnet, och förhoppningsvis hitta en smärtfri träning. Vill så gärna kunna träna trots att det är som det är.
 
Nej, nu ska jag sova.
God natt.
 
Lev å må.

RSS 2.0