Discodans, på en torsdag?

Ja, just precis det känns det som Pyret sysselsätter sig med i magen ikväll.
Det är ett fotarbete i stil med John Travolta och Michael Jackson.
Att äntligen börja känna sitt barn är en mäktig känsla, och det är samtidigt känslosamt.
Sjukskrivningen har tack och lov bidragit till att jag kan slappna av mer, känna mer, och Hinna njuta av min graviditet. Samtidigt som jag självklart, högst av allt, önskat att graviditeten och arbete hade gått ihop och fungerat. Nu gör det inte det, tyvärr, men jag insåg efter förra veckans depp, att det är som med allt annat, min inställning till saken, som avgör mitt mående. Jag väljer att vara positiv, trots allt. Det hade ju faktiskt kunnat vara så mycket värre.
 
Nu ska jag sova.
Jag ska även försöka dra ner på jämrandet över bäckensmärtorna, de är där de är, och är som de är. Det gör ont, hela tiden, och så är det med det. 
Jag älskar ändå att vara gravid. Det är i särklass det största, mäktigaste och absolut läskigaste jag varit med om. Sedan att det tog mig åtta år att få uppleva det, känns så värt det. Jag uppskattar det, är tacksam och lycklig.
 
God natt.

Höstrusk...

Det är riktigt höstväder idag.
Imorse när jag klev upp för att göra iordning lilleman inför skolan så var det bara 3, 5 grader varmt ute. Nu är väl det ganska varmt ändå, med tanke på att det är den 29 september, men tidigare i veckan har det varit runt 9 plusgrader, så det upplevdes lite ruggigare än tidigare.
 
Imorse bakade jag ett par rulltårtor och en dubbelsats med hallongrottor.  Har ont runt höfterna, så det blev mycket sittande under bakandet. Nu har jag bakat så mycket så det lär väl dröja två år innan andan faller på igen, haha.
 
 
Vinbärsbuskarna får nog vänta till imorgon, igen.
Men det blir bra, då kan Hans släpa bort kvistarna i helgen, och därefter är trädgården vinterställd, bortsett från höstpyntet då...men det hoppades jag kunna ta till veckan.
 
 
Idag blir det fjällfisk till middag.
Fisk är något vi försöker äta minst en gång i veckan, även om jag personligen hade kunnat äta det typ 3-4 gånger i veckan, jag Älskar fisk!
Denna har vi fiskat på Kultsjön nedanför Saxnäs,  vilket känns sådär extra bra, såklart. 
 
Nu ska jag vila en stund, innan hämtning av lilleman och matlagning.
Hoppas foglossningsbältet kommer snart, så jag får lite avlastning, har även planer på att träna i vatten, så jag hoppas det ska fungera bra.
 
Så ja...det är mitt liv idag.
 
Lev å må!

Sjukgymnastbesök och kakbak...

Hej hopp.
Inatt när jag var upp på de numera sedvanliga toalettbesöken så var det ett rysligt höstväder runt husknutarna. Jag hade ju egentligen tänkt avsluta rödvinbärsbuskeklippandet idag, men när det regnade och blåste på dedära viset så sjönk motivationen för utomhusvistelse.
 
Kl 14 skulle jag i alla fall till sjukgymnasten, så frågan var ju vad jag skulle slå ihjäl timmarna innan med för något?
Jaa! Kakbak!
Jag har inte tagit mig tid att baka på säkert, ptja, två år skulle jag tro! Så att så blev det!
Bondkakor och chokladsnittar.
 
Nu är korsryggen död!
Skönt att jag bara har en sak kvar att göra idag...det är att byta glödlampa inne i hundstugan så jag ser något när jag ska hämta in de små liven ikväll. 
 
Ja, det var min dag det...
Nu måste jag vila bäckenet ett tag...
 
Lev å må!

Husmanskost at its best!

Pannbiff, hemodlad kokt potatis och morotsstuvning på ekologiska morötter, mums!
 
Har planterat om pelargonerna som vi haft ute i blomlådorna på bron i sommar. Hittade så himla fina blomkrukor på Blomhörnan, i dova turkosa färger, de kändes sådär mustigt höstiga. Köpte även ett par som var lite grå/beige,  väldigt fina även de.
 
Utomhus har jag påbörjat projekt; beskära och klippa rödvinbärsbuskar. Jag ska egentligen bara klippa ner tre buskar,  men det tar lite tid när jag tvingas ta det pö om pö. Det fungerar ändå ganska bra när jag har en grensax med lite längre skaft. 
 
Så, här hemma flyter det på i sakta mak. Jag har lyckats hitta ro och harmoni i att arbeta långsamt, och acceptera mina begränsningar. Det jag får gjort är bra, och det jag inte orkar finns kvar till kommande dag.
 
Lev å må!

Sista måndagen i september...

Vill någon snäll människa låna mina höfter för en dag.
Idag har jag så vanvettigt ont i höfterna, och det spelar ingen roll hur jag vinklar och justerar bäckenet så gör det ont. Det är väl en himla tur att jag ska till läkaren klockan 14, och till sjukgymnasten igen på onsdag.
 
Jaja, annars då?
Jag har upptäckt en del intressanta förändringar med kroppens pinsamheter sedan jag blev gravid.
Som jag nämnt tidigare så har jag haft generande hårväxt på ställen där kvinnor vanligtvis inte ska ha så mycket hårväxt. Mest troligt beror detta på PCOS, men det har i alla fall dämpats nu under graviditeten!
Mustaschen har blivit mycket blekare, men även lite glesare.
Håret på underarmarna har även det bleknat.
På magen är det inte blekare, men det växer så otroligt långsamt jämfört med annars, samma sak på låren och underbenen, det växer så mycket saktare.
Detta bidrar såklart med att jag känner mig kvinnligare, samt att jag trivs bättre i min kropp, även om jag har ont och är smidig som en val på land.
 
I veckan tänkte jag försöka ha två projekt om dagen. Ett utomhus, och ett inomhus. Det känns rätt lagom just nu.
Trots att jag får ont så är det skönt att pyssla på med något, jag avleder tankarna lite då. Tiden går snabbare. Och dessutom så känns det bättre när man vet att man faktiskt uträttat något.
Utomhus vill jag i alla fall försöka vara så mycket det går, så mycket jag kan och klarar av. Kroppen mår bra av det.
Så, på tal om utevistelser, nu ska jag ut och lufsa lite innan det är dags för läkarbesök.
 
Lev å må.

Hej och hå...

 
Ja, det var väl inte riktigt detta jag hade väntat mig som metod för införskaffade av prylar till tillskottet...
Samtidigt måste jag vara realist och inse att läget och måendet med mitt bäcken, kommer förmodligen inte att bli bättre ju längre in i graviditeten jag kommer, och just nu känns en heldag i Umeå helt omöjligt. 
Visst känns det tråkigt, men vi kommer ändå måsta åka till stan, och slipper jag åtminstone allt promenerande på Ikea, så är ju mer än hälften gjort i princip. Dessutom har Ikeas hemsida blivit skitsmidigt, jag vet inte om precis allt går att handla över nätet, men massor av sortimentet i alla fall.
 
I förmiddags påtade vi på ute i trädgården, började göra höst.
Hans trimmade och klippte gräsmattan, medan jag, i min nyfunna slow motion takt klippte ner Guldstavarna och perennerna i en rabatt. 
Hjärtat har även hunnit med att sätta in elementet ute hos hundarna idag, medan jag försökte sopa ihop all fyllnadsvadd från en mjukdjurs-ekorre som Jaana mördat.
Så efter min minimala insats här hemma idag, så är bäckenet nu Ur Funktion. 
 
Övningarna jag fick lära mig hos sjukgymnasten har fungerat sisådär tyvärr, nu har smärtat förflyttat sig och drabbar nu den främre bäckenfogen mer än tidigare. Så jag har lika ont bak i korset, men Mer ont fram.
 
Deppen jag hade förra veckan har gett med sig. Tid med familjen i helgen har gjort underverk!
Så trots smärta så är jag glad, och självklart så otroligt lycklig över Pyret där inne i magen. Det är full fart, och rörelserna den har för sig där inne känns mer och mer. Jag blir alldeles varm i kroppen och i hjärtat när jag tittar på de få, små, plagg som vi hunnit skaffa.
Tänk, tänk att jag ska få bli mamma i alla fall! Helt otroligt! Läskigt knasigt!
 
Lev å må!
 

En depp, första sparkarna, och världens bästa farmor...

I  hela mitt liv har jag varit självständig. Det blev liksom ett måste efter att min mamma dog när jag var fem år gammal.
 
I veckan som varit så har jag låtit sjukskriva mig själv. De första två dagarna gick jättebra, sedan höll psyket på att rasa när jag insåg att min kropp verkligen inte vill vara med. Eller min korsrygg och mitt bäcken, snarare sagt. Att den orkar med i max 30 minuter innan den kräver vila pga bäckensmärtor.
Jag har gråtit massor med tårar, klagat ut min ömklighet för stackars Hans när han kommit hem från arbetet.
Frustrationen har varit stor.
Jag har alltid varit "kan själv",och har det inte fungerat på första försöket,  så har jag "ställt" för mig så att jag har lyckats.
Har kroppen sagt "Orkar inte", så har jag bara tagit i ännu mer. Råstyrka. Därför att allt går, bara man vill, enligt mitt resonemang. 
 
 
Här är Bulan ooch jag på väg till sjukgymnasten.
Väl där får jag lära mig att gå som om jag hade skitit på mig. Fungerade bra där, tills jag kom hem. Jag vet inte om jag gjorde något konstigt, men ländryggen började värka ännu värre än förut. Men jag har med mig orden "Det som inte gör ont, gör det. Det som Gör ont, Låt Bli!"
 
På kvällen ringer blivande farmor.
Jag är så himla glad över att mitt barn kommer att få ha en så underbar människa i sitt liv. Hon är världens snällaste och klokaste människa. Tröstar och förstår. Bankar in lite vett i min envisa träskalle.
Farmor var på strålande humör, hade hittat en massa fint som hon inte kunde låta bli att köpa.
Hon undrade dessutom om vi hade ordnat med åkpåse till vagnen, vilket vi har. Vi surrade nästan en hel timma, varpå jag blev på lite bättre humör.
 
(Här tänkte jag lägga upp en ultraljudsbild, men det kändes lite för intimt, så då låter jag bli.)
 
Igår kände vi första sparkarna. Mest som ett litet "pickande", men de kändes. Vilket fick mig att förstå att jag har känt mitt barn tidigare, men inte vetat vad det var. Nu var det Hans förtjänst att jag fick veta att det var sparkar. Han hade dock känt sparkar redan tidigare under kvällen när han låg och höll om mig och tröstade mig.
 
Idag mår jag bättre.
Jag ska trycka i mig lite alvedon så det inte ska göra så ont att åka bil, och så ska vi åka mot min hembygd. Tack och lov är det ju ingen Rom-resa, så det borde gå på någe vis. Jag behöver verkligen komma ut och få prata med folk känner jag...
 
Nu ska jag försöka sova ett par timmar till.
 
Lev å må.
 

Gårdagens ultraljud...

God morgon.
 
Ja, det kan ju bli lite tidigt när jag haft förmiddagsvecka, men eftersom jag är pigg och guben snarkar för fullt så är det svårt att somna om. Tycker ändå att jag lyckades sova länge, med tanke på att jag inte vaknade föränn 04.45.
 
Igår, efter att jag hade plågat mig ner till Husum med ett massalass, så blev det en varm och skön dusch. Den hjälpte lite bättre på värken i korsryggen än vad alvedon gör! Skönt! 
Därefter åkte vi iväg till Lycksele för det riktiga ultraljudet. Så spännande! 
Eftersom jag har varit så orolig att något ska vara fel, tokigt eller galet med pyret där inne, så hade jag lite ont i magen och var dunderkissnödig när det väl var dags för ultraljudet.
 
Kvinnan som gjorde ultraljudet är en äldre och rutinerad dam. Så hon konstaterade direkt att med endast 0,5 dl urin i blåsan så kunde jag nog hålla mig. Hans och jag tittade storögda på varann och skrattade. Går det att se mängden urin!? Jojjomen!
Undersökningen påbörjas, och hon tittar på typ Allt! Men, hon hade lite bekymmer, för krabaten där inne hade en hiskelig fart! Den snurrade och gjorde kullerbyttor, vred och vände än hit, och än dit, så det var problem att hitta ta stillbilder för mätningarna som måste göras. Så jag fick veta att all aktivitet i min mage som jag känt, är inte bara tarmrörelser, utan med den där snurresprätten så har jag med all säkerhet även känt bebisen. Jag längtar dock till när Barnets rörelser blir tydligare, för det är än så länge svårt att veta vad som är vad.
Däremot var det fantastiskt att veta att allt såg bra ut. Inga konstigheter. Jag känner mig faktiskt lugn nu, såhär efteråt.
 
 
 
Det har varit/är svårt att inte oroa sig, när jag har det arbete jag har. Det är tungt och slitsamt, men framför allt väldigt farligt. Jag sitter ju ändå ca 3,5 meter upp när jag lastar, och dit upp ska jag ta mig på smala stegar och rambalkar. Det är vingligt och tungt att ta sig upp, inte i normala fall, men min mage är ju ganska stor nu, och i normala fall är den något mindre. Hehe.
Dessutom verkar inte mitt bäcken gilla all klättring, och alla konstiga steg man måste ta för att balansera sig fram.
För det har ju som jag tidigare nämnt, börjat göra brutalt ont i korsryggen, och ignorerar jag den smärtan så eskalerar det tills det känns som om barnet ska pressas ut genom venusberget, sjukt obehagligt, och det gör ont.
 
Om jag skulle kliva snett så ramlar jag antingen in och ner i ramen, eller ner på marken. Skulle jag tappa greppet vid sista klättringen upp till krannocken, så faller jag baklänges med ca 3-3,5 meter till marken, och däremellan finns en massa järnskrot att slå i på vägen. Det händer att slangar flyger av, och klarar man sig ifrån spruten av hydraulolja, så kan den ändå hamna på bilen, på ramen, och det blir som med såpa, väldigt halkigt. Fallriskerna är enorma. Så, det är just nu lite svårt att ignorera alla risker. Och, just det, förutom att hydraulolja blir väldigt hal, så är den ju inte speciellt nyttig att få på sig heller.
 
Jaja, nu ska jag mysa med min gula, håriga, 4-benta lilla gumma. Hon buffar på mig och vill ha lite kärlek.
Älskade hälleforsare.
 
 
Lev å må.

Det är inte roligt längre...

Jag är, och har länge varit anti mot piller och främmande medel för kroppen.
Därför retar det mig något oerhört när jag väl gett vika för smärtan, tryckt i mig två alvedon, också hjälper inte skiten!
Delvis får jag väl skylla på min egen dumhet, när jag envist "biter ihop" och ignorerar den tilltagande smärtan i korsryggen, samt att det känns som om bebisen ska pressas ut genom venusberget. Nej, det är inte skönt, och ja, det känns sjukt obehagligt, och det gör Ont!
När ska jag bli bättre på att lyssna på kroppen? Men framför allt sluta vara så jävla envis och undervärdera dess signaler. Man ska ju inte gnälla, inte heller klaga i onödan. 
Nej, nu får det vara slut med dumheterna, innan jag förstört kroppen för all framtid.
Och förlåt, jag vet att ni hört det förr...men jag är trött. Både i kropp och knopp. Om det ändå gick att bara dra täcket över huvudet och sova, men inte än. Några timmar till...
 
Lev å må.

Tillfällen då man kunnat ge dödsstraff...

Ibland blir man bara så djuriskt förbannad, som imorse när jag står på varningsblinkers, efter väg 90, då jag håller på att spänna fast lasset jag just lagt på.
 
Först kommer en bil som gör allt rätt, sänker farten och bokstavligen Smyger förbi.
 
Därefter kommer nästa bil, en jävla idiot, kör som en idiot! Satans dåre tänker jag, kliver ut i vägen och viftar för att visa min ilska (med gravidmagen i högsta hugg), och tro det eller ej, men idioten stannar.
Jag tar det givna tillfället i akt, sliter upp dörren och idiotförklarar föraren, varpå jag smäller igen den därpå!
 
Sänk farten för i helvete!
Det kanske ser ut som En person, men i detta fall var vi ju faktiskt två! 
 
Kör lugnt!

September

 
Det må bli mörkare, kanske en aning dystrare, men septembers färgpalett gör att i alla fall jag, upplever hösten som lite lättare att härda ut.
 
 
I söndags,  när det var dags att skörda i trädgården så åkte min fula, men ack så sköna skjorta från Fjällräven på. Den är väl typ 100 år gammal, men passar utmärkt att ha vid bär- och svampplockning, trädgårdsstök m.m.
Den har däremot krymt sedan jag använde den senast, vilket var vid hjortronplockningen i slutet på juli.
 
Nu ska jag uppöver, ovanför Vilhelmina, men nedanför Storuman, och se om jag finner något virke ute i skogarna. Vägen hörs vara smal och lite krokig, två har lyckats tippa sina lass på vägen ut, så jag håller tummar och tår för att jag INTE ska bli den tredje!
 
Lev och må!

Gääääsp...

Idag har det varit en tung dag.
I princip hela skiftet har jag kämpat med att hålla mig vaken.
Har sovit så himla dåligt de senaste nätterna, vaknar varje gång jag måste vända på mig.  Järnvärdena är bra, det märks på olika vis, men likt förbaskat är jag så kopiöst trött. 
Korsryggen började protestera redan idag också, senaste tre veckorna har jag klarat mig till onsdagens andra halva i alla fall, men icke denna vecka. Tog med en kudde som jag tänkte ha som extra stöd i svanken, men det kändes så ostadigt så den använde jag bara som huvudkudde på rasten, då jag passade på att sova i 15 minuter.  En kort, men ack så välbehövd vila.
Det känns att jag inte har det lättaste jobbet direkt. Det tar på och går bara tyngre och tyngre för var dag som går. Jag tackar högre makter varje gång jag kan stå på Ett och samma ställe när jag lastar, för att klättra upp och ner från kran, och in och ut i/ur hytten flera gånger på en lastning ÄTER upp all energi direkt!
 
Bara tre dagar kvar till helg...bit ihop!
 
Lev å må!

Fredagsryggen...

Det är inte ofta jag har problem med ryggen, och om jag väl får det, så brukar det bero på antingen muskelknutar eller att någon muskel är stel, oftast i skulderpartiet.
Korsryggen har jag inte haft problem med sedan jag var 14 år och otränad, föränn nu!
Förra veckan när jag var risig gick det bra. Då vilade jag ganska mycket.
Men denna vecka.
Måndag och tisdag gick bra, på onsdag fick jag ändra sittställning oftare under skiftets andra hälft, igår hade jag ont mest hela skiftet. Jag har förvisso aldrig gillat stolarna i lastbilarna, men nu är de obekvämare än någonsin. När det börjar göra ont i korsryggen så känns det som att sitta på en hård träbrits på en väg full av potthål. Det gör skapligt ont.
Idag har jag haft ont och varit stel hela dagen.
I hopp om att kunna lindra värken, tog jag med mig lilla Jaana på en promenad. Luften var så otroligt härlig, fuktig och precis lagom temperatur. Så på det viset gjorde det underverk, men ryggen behöver nog vila.
 
Det kan nog vara överrörligheten som bidrar också. 
Jaja, nog med klagomål.
 
Annars känns livet fint.
Jag känner mig lugn, harmonisk och lycklig.
Det är många tankar och en del frågetecken, men med tiden brukar ju svar komma.
Jag känner mig trygg och stabil, på rätt plats i livet.
På morgonen brukar jag fnissa lite över alla konstiga drömmar jag har börjat drömma.
Det är allt från överdådiga hjortronmyrar till vanligt vardagsstök.
Normalt brukar jag inte drömma så mycket längre, men den senaste veckan har jag varit på äventyr varje natt.
 
 
Nä ni, nu säger Bulan att den vill ha ett äpple.
 
Lev å må!

Nålfobi från helv**et...

Jag hade ställt in mig på att allt skulle gå så bra.
Kände mig lugn och trygg efter min förra träff hos barnmorskan.
Hon hade hittat ställen med bra vener, ställen som inte kändes lika känsliga.
Jag hade sett framför mig hur lugn jag skulle va, andningen skulle vara lugn och stabil, jag kände mig trygg.
 
Jag kommer dit.
Jag Är lugn och trygg, tills....
Ja, tills nålen kommer fram och det börjar dra ihop sig.
Adrenalinet börjar flöda, paniken kryper på och exploderar ut i världens ångestattack. 
Kroppen, jag kan inte styra den, den drar sig undan, och jag kan inte kontrollera mina rörelser.
Det är fruktansvärt.
Jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad på mig själv!
Om jag ändå kunde styra över det, men det går inte. Det är som hela systemet flippar ur och jag tappar all kontroll, allt förnuft, allt förstånd slukas av rädsla, adrenalin och ångest.
Det går inte att ta blodprov, jag misslyckas, IGEN.
Det gör mig ledsen.
 
Jag har en månad på mig att samla mig, bygga ny styrka, ta mig i kragen.
Mitt mål för varje besök kommer att vara att lyckas ta ett blodprov, även om det just nu känns hopplöst.
Självförtroendet i provtagningssituationer sjönk till botten igen.
 
Faan också...
 
Jaja, ny dag, nya tag...
 
Lev å må!

Trött 2.0

 
Huuga.
Denna trötthet som kommer och går.
Hjärtat försökte se en film tillsammans med mig, men jag somnade ifrån allt. Så rolig var jag...
 
Annars känner jag mig piggare. Nästäppan går nog bara att koppla till graviditeten, men den brutala huvudvärken är borta, och ibland dyker det bara upp ett litet molande.
Så generellt sett mår jag väl typ 10 gånger bättre än vad jag gjorde under veckan. Hoppas bara att bacillerna håller sig i styr nu och att jag får vara frisk och kry. Åtminstone fram till december, som jag hoppats kunna jobba fram till.
 
I helgen tycker jag att vi har fått ganska mycket uträttat.
Igår, lördag, hämtade vi hem husvagnen från fjälls. 
När vi kom hem grävde vi upp ett par ruskor av vår egen potatis, som vi tillagade i ugnen med hemodlad persilja och köpt timjan, och till det lyckades jag steka lövbiffarna helt perfekt, tjoff tjoff bara, så precis att de hann bli klara. I normala fall hade jag nog stekt dem ännu kortare, för vi älskar vårt kött saftigt. "Skosula" är inget för oss.
Men "blodigt" (saftigt) kött är kanske inte så bra för pyret, så nu får vi lov att äta genomstekt ett tag.
 
Idag drog vi in strömmen till hundstugan. Även en lampa kom på plats, så nu ser vi vad vi gör när vi hämtar in våra 4-benta vilddjur på kvällarna.
Hans har även hunnit med att tvätta lite och städa i köket, underbara karl. Så jag har fått vila och känna lugnet.
 
 
Lev å må.

Reflekterar över pardynamiken...

Ligger här och är väl mer laddad än någonsin...
Kikar på Arga snickarn, de gamla avsnitten med Anders Öfvergård. Han är ju sådär sällsynt ärlig. 
Paret som han ska hjälpa verkar ha det klassiska problemet, att mannen i huset tar över, buffar undan kvinnan och låter henne knappt försöka.
 
Det får mig att fundera på hur det har varit i sommar när vi, Hans och jag, haft diverse "byggjobb" för oss. Hur jobbar vi tillsammans, och hur gör vi? Tar han över och buffar bort mig?
 
Nu vet jag inte om mina tankar och känslor är ömsesidiga,  men jag tror faktiskt det.
Hans låter mig ta jättemycket plats i allt vi tar oss för. Han har tålamod, och visar gärna hur det kan göras, men låter mig göra det. Han kliver bara in om jag ber honom göra istället, eller visa mig.
Som i våras när vi skulle såga ner de vildvuxna syrenerna. Jag har varit lite rädd för motorsågar och aldrig vågat prova köra en. Men Hans visade mig hur den fungerar, vad jag skulle tänka på, och gav hela tiden tips och råd, istället för att slita sågen ur mina händer och såga själv. 
Han är intresserad av att höra mina idéer och förslag på lösningar. Vi brukar kompromissa oss fram till hur vi ska lösa ett problem, fungerade inte hans plan - så provar vi min, och vice versa.
 
Nu är inte avsikten att måla upp oss som något perfekt superpar, haha, för det är vi inte. Jämarns i den vad vi är envisa båda två, och det kan bokstavligen osa om oss när vi har våra diskussioner och debatter. Vi kan ha helt olika syn på saker, men ändå lyckas vi alltid finna en lösning som fungerar för oss. Varför? 
Ptja, vi är väl bra på att verbalt uttrycka tankar och känslor, samt måla upp bilder genom beskrivningar. Och en stor fördel är att vi har gemensamma drömmar och visioner.
 
Det är en gammal bild, och här var han riktigt trött efter många timmar i plogbilen han körde då, men jag älskade honom då, jag älskar honom ännu mera nu. 
Vi har det bra, vi trivs med varandra, och det är det som räknas.
 
Lev å må.

Osammanhängande graviditetstankar...

Det värsta med allt detta är denna outhärdliga oro.
Varför är jag så orolig hela tiden?
 
Jag är en sådan där människa som oroar mig för det mesta även i normala fall.
Speciellt på eller inför jobbet, och framförallt vintertid.
(Tänk om...)
Detta har nu bytts ut mot oro under graviditeten.
 
Alla Tydliga symptom är borta.
Jag känner inte av Pyret än, inga sparkar eller slag, borde inte vara så långt borta nu...
Brösten kvarstår i den förändring de genomgått.
Det känns som om allt har stannat av. Det känns till och med som magen slutat växa.
Det sträcker och spänner inte hela tiden i ligamenten längre.
Tänk om något inte är som det ska?
( Tänk om....vad jag hatar dem orden)
 
Oron tror jag, i detta fall, beror på alla år av längtan.
Alla år av sorg. Ska det verkligen få lov att gå på första försöket? 
Så många kvinnor/par, kämpar så länge, och många av dem drabbas av missfall.
Missfall, hur överlever man efter det? 
Jag beundrar de kvinnor som reser sig igen, och igen, och igen...
För mig känns det som hela jag skulle kollapsa och aldrig kunna resa på mig om det inträffade mig.
Måtte allt gå vägen.
 
 
När man hör berättas om graviditeter, så upplever i alla fall jag, nu såhär i efterhand, att det blir väldigt "rosa molnigt" och "lull lull", hur mysigt och fint och perfekt allting är.
 
Men alltså, min erfarenhet är inte riktigt den.
Jag älskar att vara gravid, vetskapen om att något litet växer sig allt större i min mage. Det är magiskt. Psykiskt.
 
Så kommer vi till det fysiska. Det började ju med den enorma tröttheten, och nattpinkandet.
Sedan kom tack och lov en hel semster där...
Men sedan då, när man väl kommer tillbaka till arbetet, då känns det som om någon gömt en tennisboll inuti magen, strax ovan venusberget. För mig förknippas det med en hel del obehag att lyfta benen högt, vilket krävs för att ta sig upp och ner i timmerkran, samt in och ut ur lastbilshytten. Vid lite för tvära rörelser så hugger det till och det känns som livmodern är halvt lös.
Det är ju heller ingen nyhet att timmeråkarna sällan befinner sig på E4 här i norrlands inland, (men när man väl gör det så NJUTER man) för det hoppar och skumpar och skakar och har sig i en timmerbilshytt. Det är heller inte så mysigt, för då känns det som man har en 3 liters vattenballong som skvalpar runt i nedre delen av buken.
 
 
Vissa kanske inte känner av sådant?
Eftersom det är något, i alla fall jag, inte hört pratats om i graviditetssammanhang.
Alltså visst, illamående, kräkningar, trötthet och sådant, men inte hur det Faktiskt känns Inuti kroppen.
Man hör bara talas om det "ytliga", det som syns och märks.
Jag klagar inte, jag mest, förundras över Hur det Faktiskt känns Inuti kroppen. Det gör inte ont, det känns mest bara, konstigt, och lite obehagligt när det "hugger" till.
 
 
Dessutom klurar jag på när vi ska få komma in på ultraljudet, det "riktiga".
Jag känner mig så ivrig varje dag när jag lommar ut till brevlådan, för att finna den, just det, full med reklam. Ibland kanske någon räkning.
Nyfikenheten vet inga gränser. Vad gömmer sig där inne, mår den bra?
 
Näh, nu ska min osammanhängande hjärna vila.
Morgonmys med min älskade blir det nu...
 
Den där gula hunden är väldigt kelsjuk och go av sig också, jag tror faktiskt att både hon och den grå klumpen, på något förunderligt sätt vet att matte har något i magen. De har blivit så otroligt mysiga, mycket mera än vanligt, båda två. Kärleksfulla 4-benta.
 
Lev å må.

RSS 2.0