-19 kilo

Under graviditeten gick jag upp ca 30 kilo. Jag har inte exakt koll på vad jag vägde när jag blev gravid, utan har gjort en uppskattning.

Dessutom äger jag ingen badrumsvåg, utan tycker att känslan av välmåendets vara eller icke vara säger mer än ett par siffror. Jag har Alltid varit tung, mycket tyngre än andra i min ålder och storlek, därför skiter jag i vågen. För mig är det viktigare att Känna att jag har ork och kondition, styrka att lyfta och dra vad helst jag vill osv. 

Men, såhär i gravidsammanhang så önskar jag att jag hade haft en våg. Därför passar jag alltid på att väga mig när jag kommer hem till mina morföräldrar.
Jag vet ju vad jag vägde som mest, dagar före förlossningen, så jag utgår från den vikten. 

Jag kan sakna magen Massor, men inte all smärta den bidrog till. Men, ut kom världens finaste Bernhard, som jag älskar så obeskrivligt mycket ♡

Så, sedan dess har det försvunnit 19 kilo, 11 kvar alltså. Det är ju fullt möjligt att uppnå innan Bernhard fyller ett år.

De första femton kilona försvann ju direkt, all vätska och så som kroppen la på sig under graviditeten. Så det är ju gött att se att promenaderna har önskad effekt. Snart ska jag börja införa lättare övningar för att stärka upp muskulaturen i bål- och bäckenparierna. 
En halvjobbig graviditet med foglossningar har satt sina spår.

Nä, nu ska lille B och jag sova.
God natt! 
(Vi myser hos Bernhards gammel-mor-föräldrar) ♡


Som jag längtat

Under graviditeten fanns det inget som jag saknade så mycket som att få vistas utomhus, gärna i solsken, men egentligen har vädret ingen större betydelse, bara det inte blåser! Annars älskar jag alla väder, de har liksom sin charm. 

Finns det något ljuvligare än att ta en löprunda i ett ljumt sommarregn? Luften blir så fukig och lätt att andas då.

För en stund sedan tog jag med, min idag, oerhört svårtillfredsställda lilla pojke på en promenad, eller en "smyg" på älvens spegelblanka is. Det var ett spontant infall, för hade jag planerat en promenad på blåis så hade jag dragit på broddarna. Men vet ni va, det var så himla härligt ändå.

Min förhoppning var såklart att lille B skulle somna, för han är Så sjukt trött! Men icke! Vill Inte sova.
Nu har mamman fått i sig lunch, så nu serveras även lillkillen, med förhoppningen att han ska sova mer och gråta mindre. Idag får han bröstmjölk framtaget ur tjockpannkaka med hjortronsylt och en husmans till.


Del i en gemenskap

Imorse efter avlämnandet av Lilleman, åkte jag till affären och köpte kanelbullar och vaniljdrömmar. Jag har tänkt så länge nu att jag skulle åkt ut på garaget, min arbetsplats, med lite fikabröd till grabbarna, så idag blev det äntligen av!

Fy tusan vad jag saknar min arbetsplats! Känns som jag har varit därifrån i en evighet! Det må låta fånigt,  men hjärtat slår alltid några extra slag när jag hör en Scania V8! Det är en speciell sång ♡

Många gånger har jag känt att arbetet varit lite som en familj. Man gnabbas med "syskonen" (kollegorna) och lyssnar på "föräldrarna" (cheferna). Så även idag, när jag kommer dit med Bernhard och blir mött av glada ansikten. Nu var ju de flesta ute och körde, men några var inne.

Ena chefen sträcker direkt ut armarna för att hälsa på och välkomna lille Bernhard in i gemenskapen. 
Just då känner i alla fall jag sådan oerhörd glädje och tacksamhet, att jag hittade en sådan himla bra arbetsplats till slut! 
Inga sura miner, aldrig några bekymmer! De ställer upp och hjälper till om de kan hjälpa. Så otroligt fina människor!

Efter dagens långpromenad, när Jaana släppts tillbaka i hundgården, så kom de Äntligen på vad kabeltrumman är till för! (Tog ju bara 8 månader!) Och när man kommer på en sådan sak så måste det ju utnyttjas maximalt! Båda ska vara där samtidigt!

Älskade djur!
Jag trodde att de skulle börja förstå grejjen redan när jag ropat upp jämten dit för borstning ett X antal gånger under vintern. Men, bättre sent än aldrig.
Nu ska jag utfodra dedär två sötnötterna ♡

Bernhard sover ute i vagnen, och potatisen till middagens potatismos är skalad och står redo att kokas. Idag ska älsklingen göra sin smarriga ugnsfalukorv! Mums!

Lev å må!


100 gram till +2 kilogram!

Bernhard och jag har varit upp på BVC nu på förmiddagen.

Här i Åsele är det drop-in på tisdagar, helt perfekt.
Idag var det 14 dagar sedan vi var dit, och jag har som vanligt oroat mig för att maten inte ska räcka till (alldeles i onödan visar det sig alltid)!
Om 100 gram, dvs när Bernhard har ökat ett hekto till, så är hans totala viktuppgång 2 kg sedan han föddes! På sex veckor! 

Bernhard älskar att spana på och "surra" med Elefanten när han ligger på skötbordet.

Elefanten fick han i present på BB av sin morbror och hans tjej.

Mina bröst har börjat bli bättre faktiskt. Har varit ihärdig med Purelansalvan och extra noga med hur jag lägger honom mot bröstet vid amning. Det verkar göra skillnad. Tack och lov! 

Just idag njuter jag lite extra av att stormen har dragit förbi! Fy tusan vilket blåsväder det var i söndags och igår!
Jag ser även fram mot helgen, då jag tänker åka hem till kära Vilhelmina och hälsa på morföräldrarna, och även sova över! Det känns viktigt för mig att Bernhard får lära känna dem, två av mina absoluta favorit personer!

Nä ni, nu ska jag på med paltorna och gå min dagliga långpromenad med vagnen. Bernhard sover redan i den sedan vi kom från BVC. Jag skulle också vilja ligga ute och sova, skyddad från väder och vind, nedpackad i en "sovsäck", måste ju vara hur mysigt som helst!

Lev å må!


Bröst som inte håller

Detta är min stora frustration just nu. Jag får sår, hela tiden! 

Jag har analyserat amningstekniken men finner inget tokigt. Men, jag har en matfrisk son som suger hårt och länge.
Jag smörjer med både mjölk och Purelan, luftar på nätterna, ser till att han alltid får ett stort och bra tag, samt ligger rakt och rätt i förhållande till bröstet.

Jag frågar fortfarande,  varför ska allt med bäbis göra så ont!?

Är jag en oduglig ammare, eller är världens kvinnor lögnare? Visst är närheten mysig, men i övrigt är ju amning inte så kul ur mitt perspektiv. Visst, bra mat i rätt temperatur till sonen, men måste priset vara konstant såriga bröst!?

Jaja, får väl vara glad att det inte blivit någon infektion ännu.

Nu ska vi klä på oss och gå ut i blåsvädret. Vi går en timmes promenad nästan varje dag, så himla skönt!

Bjuder på en "snurrig" bild. Vet inte varför den vill lägga sig på sidan, har provat snurra den, men icke. 

Så, snurrig bild från snurrig kvinna.

Lev å må!


Är det kolik?

Igår kväll och inatt har det varit tungt. Bernhard, som vi trodde blivit bättre av Minifom fick ett groteskt magknip eller vad än det är som gör att han gråter hejdlöst och är otröstelig.

Kan det vara kolik?
Fast han fyller ju inte riktigt kriterierna för det (som tur är, kanske man ska tillägga).
Tillbaka på ruta ett då?
Så fort apoteket öppnat ska jag knata upp och köpa Sempers magdroppar, de hörs vara bra.
Just nu är jag bara Så tacksam för den natt jag fick med lite längre ihållande sömnperioder.

Bernhard sover dessutom väldigt lite under dagen. Så nu ska jag prova att gå tre kortare svängar istället för en jättelång under dagen, så att han får tre sovstunder. Annars sover han bara mitt i dagen. Så kan allt bero på att han är övertrött?

Jag är lycklig idag, som alla dagar nu för tiden.
För trots att jag har en lite ledsen lillkille, så är han ändå det finaste som finns, och hjärtat svämmar över av kärlek! 
Solen skiner! Energi strömmar till, trots lång vakenperiod inatt. Jag älskar solen! Så fantastisk!
Det är fredag, maken jobbar som alltid kortdag på fredagar, dvs förhoppningsvis lite mer tid för kärlek och mys. Han jobbar och sliter hela veckorna,  och får komma hem till en ledsen Bernhard, trött fru, läxläsningar och annat. Fy tusan vad han gör det bra! Dessutom är det väldigt sällan han gnäller! Underbara älskade man!
Jag har så mycket att vara tacksam för!

Vad har du att glädjas över och vara tacksam för?

Nu ska jag försöka hinna stöka undan lite här hemma. Maken ska fasen inte behöva göra Allt jämt!

Lev å må!


Ljuvliga dagar utomhus

Lille Bernhard har haft en jobbig vecka, vilket gått ut över mamman och pappan. Gråt och tandlöst gnissel har varit vardag i Selander-hushållet på sistone.

Igår var det en helt fantastisk dag med strålande sol och en hel massa plusgrader. 

Jag har kommit igång ordentligt med motionen, och njutet av det faktum att jag kan röra på mig, smärtfritt! Och för att klara av gnälliga dagar och nätter har långpromenaderna i solen blivit min räddning.
Alla säger att man ska vila när man fått barn, och detta är Min vila. 
Bernhard somnar och jag får frisk luft i lungorna och tillfälle att tänka på just ingenting, så avkopplande!
Bernhard sov Fyra timmar i vagnen igår, så efter promenaden tog jag ett liggunderlag och parkerade i solen.

Idag är det mulet, och fortfarande plusgrader.

Promenaden avklarad. 
Hundarna fick det extra göttigt då jag tog yxan och delade på deras märgben.
Jaana följer med på alla långpromenader, såklart. Hon är säkert minst lika lycklig över sin mattes återhämtning efter en långdragen graviditet.

Ja, jag njuter av föräldraledighet i finvädret. Bara lillkillen blev mindre bubblig i magen också så vore ju livet perfekt. 
Ska bli spännande att se hur mycket han växt imorgon, med tanke på att han ätit ofta och mycket den senaste veckan. 

Vi lever å mår,
Hoppas ni gör detsamma!


Medan Bernhard fortfarande sover

God morgon!


Inatt har Bernhard ammat två gånger. Vi börjar alltså ha hittat tillbaka till det normala igen.
Däremot vill han gärna ligga och "tutta" med bröstet efter amningen, något som jag inte alls tycker är så bra när mina bröst inte har återhämtat sig helt ännu. Just nu håller jag på att acklimatisera brösten till att amma utan skydden, nu när såren läkt ut.
Sjukt mycket bröst-prat, men det är en stor del av min vardag just nu.

När de var som sårigast och jäkligast, och Bernhard skrek, så gav jag honom en flaska ersättning i ren desperation. Jag grät hela tiden, livrädd att han aldrig mera skulle ta bröstet.
Men för att försöka få honom mätt och nöjd så såg jag det som enda utvägen. (Amningen är väldigt viktig för mig, och jag har alltid viljat att det ska fungera.)
Tack och lov så åt han, men verkade föga imponerad på innehållet. 
När amningsskydden kom på så föredrog han fortfarande bröstet. Problemet nu är att han vill äta utan skydden, och mina boobs är inte helt redo.

Hur som haver, hos BVC på mäta/väga i tisdags, så hade han bevisligen varit långt ifrån svältdöden, och skrik, gråt och tandlöst gnissel fick en mycket logisk förklaring.
Bernhard hade ökat (på en vecka, endast!) 545 gram i vikt, vuxit 1,9 cm på längden, och ökat 1,2 cm i huvudomfång! 
Sedan han föddes har han gått upp 990 gram, och sedan vi släpptes från BB 1300 gram drygt. Mammas älskade lill-klump! ♡

Nu ska jag lägga mig och bara titta på och njuta av mitt lilla mirakel.


Ha det gott!


Gäsp

Vilka helvetiska dygn det har varit sedan i torsdags. 

Bernhard vill äta,  non-stop, hela tiden! Mina bröst är såriga och ömma som ögat! Hans har köpt amningsskydd till mig och en sådan skillnad det blev. Berhard får däremot skrika lite längre för de är ju ett gissel att få dem på plats!

Jag har sovit, inte alls så mycket.
Huvudvärken skvallrar om att sömnen inte varit vad den borde.

Annars mår vi bra.
Jag längtar mest till att denna tillväxtperiod ska vara över så Bernhard slutar gråta så infernaliskt mellan bröstbyten. Jag har aldrig känt mig så fruktansvärt otillräcklig som dessa dygn. 

Just nu sover han.
Jag ska passa på att göra detsamma.

Lev å må.


RSS 2.0