Timmerkuska eller småbarnsförälder? Eller, och?

Konstig rubrik va?
Ibland får man till det...
Men det är just det,
Timmerkuska eller småbarnsförälder? Eller,
Timmerkuska OCH småbarnsförälder?
Det har varit frågan, i alla fall min fråga, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid.

De flesta skulle nog svara, det är väl självklart att det kan stå ett "och"...men är det verkligen det? 
Är det självklart att man i en familj, med en skogsarbetare/egenföretagare och en timmerbilschaufför, så enkelt kan puzzla ihop livet med småbarn och dagis?

Vilket dagis i Norrlands inland öppnar kl 03.00 på morgonen, när dagen börjar för våra yrkeskategorier? 
Jag skulle inte ens ha hjärta att riva upp mitt barn den tiden  på dygnet. Huvva.

Kan/ska man ta för givet att arbetsgivaren ska sätta krokben på sig själv för att både praktiskt och ekonomiskt kunna ha en anställd kvar?

 I min bransch så är det mansdominerat, kvinnor kan ofta ses som lite besvärliga, just pga att dem kan få barn, blir borta en längre tid, bla bla bla. Alla arbetsgivare är inte lika, tack och lov. 
Samma problematik är det i skogen, har vi upptäckt. Hans möts av höjda ögonbryn och fundersamma miner. "Men har du verkligen tänkt igenom dedär!?" är frågan man får när man pratar om att anställa en kvinnlig skördarförare om det skulle bli tal om att expandera företaget.
Så, säga vad man vill. Det ÄR en tuff värld för kvinnor i dessa branscher. Villkoren är absolut inte lika för alla. Men, det blir bättre och bättre!

Vad jag svamlar...

Vart ville jag komma?
Jo!

Jag har, sedan jag blev sjukskriven, under graviditet och mammaledighet, varit i princip helt inställd på att mitt liv som yrkeschaufför är över. 
Man kan bråka och ställa krav på arbetsgivare, dra in facket och göra livet surt för cheferna, men till vilken nytta?
När man som jag, har trivts helt magiskt bra, cheferna har varit rena drömmen, lyhörda, förstående och himla hjälpsamma och omtänksamma! Varför skulle jag då ställa till rabalder? 
Hade jag varit tvungen att gå så hade jag tackat för alla fina minnen och den tid jag haft äran att köra för dem.

Så, det har varit med nervositet och lite magont som jag bestämt träff med mina arbetsgivare för att diskutera mitt vara, eller ikke vara på åkeriet.
Och vet ni vad?
Helt i onödan!
Lika fantastiska som alltid, så hade dem en plan, mycket bättre än min egen.

Det lät ungefär såhär...
(Marion presenterar lite nervöst sin idé, med mängder av instickare om förståelsen av att det kanske inte går att lösa osv.osv. Det gick ut på att köra varannan vecka, alltså 50%)
Chefens svar;
-Jaha, ja...det kunde ju kanske fungera. Annars tänkte vi lägga på timmerredet på "Gamla Bettan" igen, så får du ta den bilen. Då kan du ju köra de tider du kan, tänkte vi. Det kanske blir att du får hoppa mellan bilarna ibland också, och sådär, så det kan ju bli lite pyssel för dig, men du får väl prova å se om du tycker att det funkar?

Så vad blev det då av allt?
Jo, jag är alltså timmerkuska OCH småbarnsmamma. 
Det är ingen självklarhet.
Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag snubblade in och fick jobb på världens bästa arbetsplats, med dem bästa arbetsgivarna, som tamme rackarn gör allt för sina anställda! 

Den första juni hoppar jag in i hytten, drar på mig säkerhetsbältet och ger mig ut på vägarna igen. Lycka!

Ett långt inlägg idag.
Nu ska jag ut och mysa i solen!

Lev å må!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback