När livet gav citroner valde jag att göra lemonad

Huh? Kanske ni tänker nu?
Ja, det känns som att jag har skiljt mig ifrån någon som jag fortfarande var så himla kär i, nämligen mitt jobb.
Ända sedan jag blev sjukskriven för foglossningar så har jag längtat tillbaka till hytten på lastbilen, vägarna, den mäktiga frihetskänslan. Det är något alldeles speciellt med att dra omkring på 60 ton. Jag har älskat det, utmaningen.
Jag har saknat ljuden, dofterna, cheferna och kollegorna. Att ha ett samband. Vara någon mer än "mamma Marion".

För en vecka sedan kom min make hem från skogen. Den som var tilltänkt som ny chaufför på skotaren hade tackat ja till ett annat jobb. Vi stod utan chaufför på skotaren, och hade nyss fått bekräftat att vi skulle få köra hela sommaren utan stop.
Vi har dessutom haft lite otur med anställda på företaget, och att finna folk har varit svårare än vi någonsin kunnat ana.
Rättelse, att hitta folk är lätt. Att hitta folk som VILL Arbeta, det är däremot svårt.

Det var nära på krigsråd här hemma. Jag hjälpte Hans igång med företaget för att Han skulle ha sysselsättning och få uppfylla sin dröm om att driva eget. Sedan var det upp till honom attatt driva det och ta hand det.
Jag hade mitt på det torra, och var nöjd med det, utan en tanke på att det skulle strula så kopiöst med folket.

Ja, vad gör man, när man investerat sitt sparande i ett företag som kräver två personer för att gå runt? Och, det inte går att finna någon som vill jobba? Ja, det är då man skiljs från det man fortfarande älskar, för att köra den förbaskade traktorn själv!
Fy så jag har gråtit under denna vecka. Jag HATAR när planer inte går i lås!
Där har ni citronerna.

Lemonaden?
Ja, för att försöka vända på det och se det positiva...
Jag får träffa maken mer och oftare, vilket ska bli kul, han är verkligen min bäste vän och jag trivs himla bra med honom.
Det kan bli lättare att få ihop livspusslet, och vi kan anpassa våra tider så att Bernhard får kortare dagar på förskolan.
Jag får lära mig en massa nytt, alltid kul.
Jag slipper halkan på vintervägarna.
Jag får fortfarande vistas mycket ute i naturen och se nya platser, något jag älskar. Hoppas även på att få se massa mer björnar, de är så fina! Kanske hittar jag bär-skattgömmor också?
Även skogen innebär mycket ensamhet, vilket jag älskar. Det är så skönt att slippa "samsas" med andra. Jag blir så himla glad när jag väl träffar på någon annan människa då.

Men, hur positivt jag än försöker se på det så är jag livrädd! Jag ska göra något jag Aldrig gjort förut, och jag är så sjukt glad över att jag åtminstonde kört kran på timmerbilen. Jag måste bara lära känna min nya kran nu.

Håll tummarna för mig, snälla ni.
Lev å må!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback