Brottsmisstanke...

Jag misstänker att min vita BH har utvecklat ben och gått och gömt sig. Jag kan inte hitta den någonstans, och som jag letat! Det borde vara förbjudet för BH:ar att utveckla ben. (Jag har säkert lagt den på "ett säkert ställe" så jag ska veta var jag har den när jag behöver den)
 
Igårkväll när jag skulle leta fram stamtavlorna till hundarna, inför dagens röntgen i Marahällan, vännäs, så hittade jag Miras, men inte Jaanas. Herregud! Jag visste ju att jag haft den framme!
Efter att ha letat igenom alla tänkbara ställen utan att finna stamtavlan, så kom jag på en sista plats som jag inte kollat...papperssorteringen, och där var den! Den gömde sig mellan två gamla skvallerblaskor. Så, det är bra att vara slarvig, för jag hade nämligen tänkt åka och tömma tunnan förra veckan, och vilken tur att jag inte hade gjort det!
 
Just nu äter jag Postafen för att se om det ska hjälpa illamåendet.
Postafen är i första hand till för att motverka åksjuka.
Tydligen kan även gravida få det om de mår dåligt i början av sin graviditet.
Men jag får det mot min mage, och jag kan inte märka någon skillnad på illamåendet i sig, den enda skillnaden är att jag blir så trött så jag somnar, och när jag sover så märker jag inte av magen, så det är väl skönt på ett sätt.
Idag mår jag inte bra...jag mår illa, pyton och usch! MEN, jag får inte äta tabletterna när jag ska köra bil, eftersom jag blir trött och dåsig, och ja, somnar. Så idag blir det omeprazol, den lindrar ju lite i alla fall...inte mycket, men det lilla den gör är ganska skönt. Kväljningarna försvinner i alla fall.
 
Jisses så det regnar! En perfekt bil-åkar-dag.
Ska snart bege mig, eftersom det är vägomläggning de första 8 km, och vägen är askass! Man får typ krypa fram.
Ska passa på att hälsa på käraste Marlene och Tomas med familj medans hundarna är på röntgen. Brukar ju kunna ta sin lilla stund. Har inte träffat dem sedan i typ mars någon gång.
 
Nu ringer det...
tjillevippen!
 
 

Jag har fått en...

remiss till Lycksele lasarett.
Eftersom det inte går att ta något blod för mig, så har sjukvården bestämt sig för att jag ska slussas till "Steg 4" innan jag fullföljt "steg 1".
 
Igår var jag återigen upp på sjukan för ultraljud av magen, samt att läkaren ville klämma och känna på magen. Var betydligt mer öm i magen igår, än vad jag var vid samma procedur förra veckan. Men precis som förra veckan, var det resultatlöst. Ingen av undersökningarna visade något. Vad kan det vara för fel?
Jag är bubblig som tusan, och bara det är ytterst märkligt, eftersom magen inte innehåller någon luft. Förra gången var det en luftbubbla som låg för bukspottkörteln, men denna gång fanns ingen luft alls ivägen.
Nu är det bestämt att jag ska få remiss till Lycksele för gastroskopi samt skiktröntgen (utan kontrastvätska).
Det har även skickats en remiss till psyk, för att kunna få någon hjälp med stickrädslan genom KBT.
Det känns en väldigt obehagligt att bära på ett konstant illamående, men att det inte går att finna något fel.
Njurarna är fina, levern är fin, mjälten är fin och normalstor, gallan är fin och innehåller inga stenar osv. Sen så är det ju då bukspottkörteln, som hen inte kan få syn på på ultraljudet...kan det vara den som jävlas? Eller har jag ett magsår?
Eftersom jag inte kunnat äta ordentligt på 4 veckor, så är jag vid det här laget 3 kg lättare, och Mycket trött.
Nog för att jag vill gå ner i vikt, men inte på det här sättet.
Kondisen som jag hade byggt upp är nog vid det här laget på noll igen, så jämarns drygt!
 
Lev å må hörrji!
 
 

♥Kärlek till fyrbenta vänner♥

Hundar ger så mycket glädje.
 
Jaana och matte myser i skogen.
 
Mira ligger och myser på matten mage.
 
Efter helgens bus med mormor och morfars hälleforstik Aya så är båda väldigt trötta.
För ungefär en timme sedan fick jag tvinga ut dem på morgonpinkning, snabbt hade de uträttat sina behov och ville in igen för att fortsätta sova.
 
Mira som somnat på soffan.
 
En liten Jaana som också uppskattar soff-snark...
 
Bara för några minuter sedan kom Mira in och ville ha lite gos och kärlek.
Ville bums ställa sig med framtassarna i mitt knä och ge mig en stor, och väldigt blöt setter-puss, därefter var hon nöjd.
 
Mira är en liten linslus...
 
Jaana likaså.
 
Och alldeles nyss kom en glad Jaana inlufsande på kontoret, viftande på svansen, bara för att visa att hon hittat sin favoritleksak, samma favoritleksak som Hubbe hade när han fanns kvar i våra liv. Ett regnbågsrandig pip-figur i form av ett ben. Saken är den att hon biter aldrig på den så att det piper, hon vet nog inte hur man gör...men hon bär alltid omkring på den.
Det första hon gör på morgonen innan hon ska gå ut, är att leta rätt på sin älskade leksak, och sedan bär hon den några varv inne i huset, oftast bara för att komma och visa upp den för mig och Magnus.
 
Jaana spanar ut genom vardagsrumsfönstret.
 
Varje dag, får jag flera goda skratt och jag får le en massa åt dessa hundar.
De har så mycket hyss och konstigheter för sig, men de är bland de finaste jag har.
Mira kan ibland göra mig galen med sitt pipande och eviga pratande. T.ex. så går det inte att få besök av vissa personer, för Mira vet, att dem vet var tuggbenen finns, så då surrar hon en massa och öppnar skafferidörren och buffar med nosen på påsen som tuggbenen ligger i, sedan babblar hon helt enkelt på tills hon har fått sitt ben.
 
Mira öppnar sin julklapp, innehållande tuggpinnar.
 
Jag skulle vilja påstå att dessa hundar är väldigt intelligenta också. Nu vet jag att det inte bara är våra hundar som är smarta, utan de finns flera fantastiska små krabater där ute som har sina egna unika förehevanden.
Mira och Jaana behöver aldrig gå törstiga t.ex. för när vattenskålen är tom, då släpar de runt skålarna på köksgolvet, skramlar med dem och för ett fasligt oväsen! Samma är det med matskålen...om de har ätit upp men inte är mätta, så får matskålen en liten åktur på köksgolvet, och så fort man har fyllt på så är de nöjda.
 
Badbrudar.
 
Vilka underbara vänner man har i dessa hundar!
De är fantastiska!
 
Goda vänner redan då...
 
Och såhär ser man dem ofta, mysande tillsammans.
 
Det är härligt med hund, så är det bara!
 
Jag har svårt att tänka mig en dag utan sällskap av hundarna, den skulle kännas tom och innehållslös.
Har man inte egna barn, så är det nog svårt att förstå kärleken som finns där, samma är det med hund...har man inte hund, så är det nog svårt att föreställa sig hur mycket dem ger, i kärlek, tillit, förtroende, glädje, sorg när de går bort.
Dem gör inte alltid som man vill, men oftast lyssnar de, både på kommandon och känslor. Känslorna behöver de inte höra i ord, dem känner vad man känner.
 
Detta är lilla Sally.
Det är en god vän till Magnus och mig som äger henne, men bilden visar så väl känslorna.
Jag tycker så mycket om denna lilla setter-tik, och hon känner det...av Sally får man alltid bamsekramar! Kärlek till hundar behöver inte betyda att man bara älskar sina egna...
 
Jag älskar mina hundar, och skulle inte för en dag vilja leva utan dem, och jag skulle göra vad som hellst för dem!
Just nu njuter jag för fullt över att båda är unga, friska, starka, glada, busiga, lydiga och trygga. Vi har förhoppningsvis många år kvar att njuta av de små liven och deras upptåg.
 
Det kan kanske upplevas som löjligt, att känna så stark för sina djur.
Men jag gör det, jag känner så oerhört starkt för Mira och Jaana, och jag vet att det är ömsesidigt, och det är det bästa med hundar. Älskar hunden dig, då vet du det. Älskar den dig inte, då är du lika intressant som färg som torkar.
 
Jaana hälsar "Hej då", för nu vill hon ha sin matte för sig själv...

En helg i Vilhelmina

I helgen har vi varit i Vilhelmina, hos käraste mormor och morfar.
Magnus har börjat bygga på deras pensionärskuvös, som mormor längtat efter så länge.
Jag har dessutom fixat lite färg så jag äntligen ska kunna måla Rogers nya skithuslock, blir en rolig utmaning med ideerna som jag har...
Flickorna hade vi med oss, och jag var lite orolig med hur det skulle gå mellan Aya och Jaana, men det gick hur bra som helst. Lite smågruff ibland, men genom att ryta till lite så slutade de.
 
Magen har varit en katastrof, både igår och det som hunnit passera av denna dag.
Vet inte riktigt hur det ska bli med detta, eftersom det inte ens går att ta ett blodprov på mig.
Fick ett tips av en mycket god vän. Det hade inte ens rört sig i mina tankebanor, men hon frågade om jag hade testat hypnos? Skulle det kunna vara ett alternativ? Jag vet inte, men jag gick igång på det, för tänk så fantastiskt om det fungerade, så att sköterskorna får ta lite blod, och jag kanske får veta vad som är galet.
Att anstränga sig är inte att tänka på, jag kan pyssla på lite, men så fort jag blir minsta lilla ansträngd så mår jag så himla illa, och måste vila.
I fredags så var jag upp till skog, tog med mig Majsan, så vi hjälpte Martin in med veden. Jag tog det väldigt lungt, men var ändå tvungen att pausa några gånger pga. illamåendet. Som tur var så var det inte så mycket ved.
Igår så klippta jag Martin också innan Mange och jag åkte hem, pojken har en kaluffs som heter duga, och hans hår växer som ogräs...det är ju inte så länge sedan jag i princip snaggade honom, och igår fick jag klippa av ca 2 cm.
 
Hundarna är utslut. De har haft en intensiv helg, med massor av hundbus.
Jaana fick träffa sin mamma, Fanny. Lill-piga var så glad och kände igen sin mamma på en gång, men mamsen var inte lika lycklig över återseendet. På något sätt var det lite sorgligt, att se Jaanas fösök att komma nära, men inte riktigt våga eftersom mamsen morrade och reste ragg. Lill-gumman då...
 
På fredag ska jag ta med mig flickorna och köra till Vännas för röntgen.
När jag köpte Jaana så skrev jag på ett kontrakt, där det fanns en del punkter som skulle uppfyllas, en av dessa är att hon ska röntgas innan 24 månaders ålder, och hon är ju 19 månader, så det är dags.
Så då tänkte vi att det är lika bra att kolla hur Miras höfter ser ut också.
Mira behöver bara höftröntgen, medan alla jakthundar av spetsras behöver röntgen på både höfter och armbågar. Detta för att få stopp på den negativa utvecklingen med avel på hundar med dåliga höfter och armbågar.
Jag hoppas att det ska gå bra, men både Lufsen och Fanny (Jaanas pappa och mamma) har fina röntgenresultat.
Skulle man vilja avla på hundarna framgent, och man seriös, så SKA hundarna vara röntgade. Hoppet är ju att våra flickor ska bli så pass duktiga att vi känner att det vore synt att låta generna förspillas. För Jaana har så stark jaktlust, så jag hoppas att hon ska bli duktig. Jag har inga förväntningar, men småhoppas får man ju. Men hon får ta den tid hon behöver för att utvecklas i sin egen takt, stressar man på så brukar det bara bli pannkaka av allt.
 
Nu har jag inte tid att skriva något mera. Ska försöka få lite rent i huset, eftersom vi kanske får nattgäster i veckan. Några som Mange känner som arbetar för Mockfjärds fönster tydligen. Så...jag har en del att göra. Skulle även vilja hänga upp höstgardinerna, med vet inte om jag orkar. En ond cirkel...
Magen tål inte ansträngning - jag kan inte anstränga mig, och därför orkar jag mindre, och mindre behövs för att jag ska börja må pyton. Skit också...så nu hoppas jag på att hypnos kan vara ett alternativ. Håll tummar och tår! För jag är sååå LESS på detta spektakel!
 
Lev å må!
 
 

2 1/2 resultatlösa timmar...

Nu har vi gjort allt för att det ska kunna gå ta ett blodprov.
Det fungerade ju inte alls igår, så jag fick med mig lugnande och muskelavslappnande tabletter som jag skulle ta, emlaplåster, en tid tidigt på morgonen så jag inte skulle hinna oroa mig, och Magnus följde med mig.
 
Kom dit, hur avslappnad som hellst. Njemas problemas tänkte jag.
Dessutom hade jag förberett handen för stick, istället för armvecket, eftersom det känns bättre med handen för mig. Har aldrig provat där, och har därför inga dåliga minnen som min hjärna kan projicera smärtan till.
För det är det den gör, min hjärna, har haft ont i armvecket i flera dagar, bara för att min hjärna sänder ut de signalerna.
Stasen sattes på, de kände efter kärl, och det gick så bra....fram tills nålen närmade sig. Kört...IGEN!
Det går bara inte, jag grips av fullständig panik.
Fördelen med tabletterna jag fick ta var att jag lugnade ner mig ganska snabbt, fick snabbare tillbaka en lugn och regelbunden andning, iställer för hyperventilering. Så när jag lugnat ner mig gjorde vi ett nytt försök, och ytterligare ett efter att jag lugnat ner mig från det försöket.
 
Fördelen med att ha någon med sig är att de lägger märke till saker man själv inte noterar under sådana situationer. Magnus sa att jag slutade andas, och att jag höll andan i flera minuter, blicken var fullständigt tom och fastlåst. Herregud, det hade jag inte en aning om att jag gjorde! Shit, det är ju jättehemskt.
 
Så jag fick gå hem igen, det finns inget att göra.
Eller jo, de erbjöd sig att hålla fast mig och sticka i alla fall, med resultatet att jag skulle svimma av hyperventileringen. Detta är inget alternativ, för då kommer det nog att bli värre än vad det redan är.
Min läkare ska nu försöka hitta någon sorts hjälp, KBT eller liknande, för att se om det skulle kunna ge något resultat.
 
Summan av kardemumman; Jag är livrädd nålar, och så länge det inte finns något som stänger ner hjärnan utan att påverka proverna, så är det nog kört. Eller, om jag tillslut blir riktigt dålig, då blir jag stucken, även om jag får panik och tuppar av. Life is a bitch.
 
Lev å må.

Jahapp....

det gick ju inge bra alls detdära med att ta blodprov, nej. Hjärnan ballade ur, jag fick panik, satt och storgrät i 1 1/2 timma i sträck. Det går bara inte!
Det finns tre saker som jag avskyr, och samtliga tre måste blandas in för ett lyckat blodprov.
1. Beröring i armvecken. För det första så hatar jag att bli berörd i mina "veck". Knäveck som armveck, det är superäckligt! Huvva! Inte ens Mange får röra mig där, jag blir galen av minsta beröring!

2. Nålar. Dessa små sadistiska jävla redskap! Jag hatar dem! Jag hatar känslan av trycket som blir mot huden Just innan nålen tränger igenom, jag hatar känslan när nålen söker sig fram genom mjukdelarna för att hitta en oskyldig och äcklig liten ven.

3. Blod. Blod är fruktansvärt, och jag blir svimfärdig av det. Både av mitt eget blod och andras. Illamåendet som uppstår när jag får syn på blod, ja, det känns helt enkelt som jag ska spy och sedan svimma!

Tänk er då när dessa tre saker ska kombineras...K-a-t-a-s-t-r-o-f!

Imorgon bitti ska jag tillbaka. Ska få en tablett med lite lugnande i, och sedan får Mange tamme fan se till att följa med, för jag klarar det inte ensam! Löjligt, jag vet...men vad ska jag göra? Jag Måste ju lämna det där jävla blodet!
Fan också!

Hm...

Inför blodprov...

Nu har jag lagt på emlasalvan i armvecken. En liten känsla av ångest gör sig påmind, och jag vill inte ens tänka på hur det skulle kännas om jag kommer ut ifrån det där sjukhuset, med ytterligare ett misslyckande. Jag har sovit dåligt inatt, mest pga. rädsla för nålen. Hade svårt att somna för att bilder av den där sabla "butterfly"-nålen fastnade på näthinnan.
En röst i mitt huvud försöker få mig att slappna av, att våga lita på sköterskan som ska ta sammanlagt 8 ml av mitt blod. Hon som varit så snäll och hjälpsam.
Ja, där kom tårarna som ett brev på posten! Varför ska det vara så förbannat svårt! Jag menar, hur många gånger har jag inte stampat mig själv på synålar!? Men det är något med när en nål ska ända in i blodkärlen, jag avskyr det, nej, jag Hatar det!
Jag känner redan att det börjar göra ont i armvecken, och jag vet att det är för att jag spänner mig, jag måste helt enkelt försöka slappna av. Försöka lugna ner mig, så att jag kan tacka den snälla sköterskan genom att ge henne 1 1/2 tsk av mitt blod. Men hur lätt är det, när man avskyr blod, och hatar nålar?
Helt irrationellt försöker min hjärna att komma på en väg att fly från detta...men jag vet vad det betyder, jag är van detta nu, och denna gång ska jag inte fly från nålen. Jag ska möta den, min största fiende sedan jag var...ja, väldigt liten.
Jag har alltid hatat nålar, skrikit som en gris när det har varit dags för ett stick. Inte blev det bättre av alla vaccin som vi var tvungna att ta inför den där Indienflytten som aldrig blev av, och några år senare, alla blodprov för att se att vi inte blivit allvarligt sjuka. Stelkrampen i åk 6 var en mardröm. Skolsyster höll på i säkert minst 30 minuter innan hon lyckades sticka mig, i ett ögonblick av bristande fokus.
Skillnaden är att nu är jag 25 år gammal, jag ska ju klara det här! Det är något som vuxna ska rycka på axlarna åt, bara daska fram armen och vänta på den där jävla nålen! No big deal lixom, men Jo, det är en jädrans BIG deal! För Jag kan inte göra så, varför? Jo, erfarenheter är inte alltid av godo ska ni veta!

Nu ska jag försöka koppla av. Kanske lägga mig med min bok, eller bara krama om Mira som ville stanna inne en stund idag. Hon brukar vilja det när hon är trött. Jaana vill alltid vara ute, fick hon vara ute dygnet runt så skulle hon vara det. Mira däremot är en gosboll. Imorse när jag vaknade så hade hon lagt sig mot mig med alla sina 20 kilon, och sin värme, och det var så mysigt. Härliga hund!

Lev å må!

Öppenhet...

Jag har funderat på det här med öppenhet i en blogg.
Hur öppen ska man egentligen vara med sig och sitt?
 
Det som jag har grubblat en del över, är om jag ska vara just mera öppen.
Berätta mer om mitt liv, min bakgrund, mina erfarenheter osv. Men jag tvekar.
Eftersom jag inte har lösenord på bloggen, så måste det ju såklart (vilket det också gör) finnas ett realistiskt konsekvenstänkande. Hur mycket vill jag att, en för mig okänd person, ska få veta om mitt liv?
Hur mycket ska man out:a sig själv?
 
Nu är det inte så att jag sitter och inbillar mig att någon i stockholm, eller var som hellst, skulle bry sig så jäkla mycket om min historia. Men faktum kvarstår, det finns faktiskt sjuka människor i vårt samhälle, och det är just sådana personer jag är lite skraj för. Patetiskt? Kanske, men vad vet man?
 
Min livsväg har varit enormt krokig, och det har tagit mig lång tid att komma dit jag är nu. Psykiskt sett.
Hur stor del av detta bör berättas?
Kunde jag framställa det på ett konstruktivt sätt, utan att lägga ut mig själv för mycket?
Vissa är så modiga och bara knapprar in ord efter ord på skärmen, man jag är en liten fegis i det avseendet. Är det mitt "kan själv" tänkande som gör att jag avstår? Dvs. att jag klarar mig själv, vet numera hur jag ska bemöta de flesta av mina känslor, och att det därför inte finns någon rimlig anledning att hänga ut mig själv på ett nästan vulgärt sätt. För det blir lätt så när saker och ting rör ens allra innersta och sådant man måstat kämpa med under en längre tid, ibland i rent överlevnadssyfte, det blir nästan lite vulgärt. Och för den som inte varit med om det, hur skulle en sådan person kunna förstå, utan att på förhand döma ut mig som ett freak, utan att ens ha träffat mig.
 
Jag har en vilja att berätta mer...
Men, det finns en person som en gång sa till mig att jag inte skulle lägga ut mig själv genom att berätta för mycket om mig själv, och samtidigt som jag förstår det, så finns ändå viljan att berätta. Kanske finns det fler, som varit med om liknande saker, och hur har deras liv formats? Hur har det format dem som individ?
 
Vad tror ni om detta?
Åsikter och uppfattningar önskas.
 
Lev å må!

Nålfobi...

Sedan jag var yngre, har jag utvecklat en enorm nålfobi.
Inte vilken nålfobi som hellst, för att sy och så, det går bra.
Men, att ta blodprov...det är hopplöst.
 
Eftersom min mage är som den är, och inte verkar ha några planer på att skärpa till sig, så måste såklart sjukvården noggrant kolla upp vad som kan vara fel. Just nu håller jag på att genomgå några "basic" undersökningar, och inom dessa ingår ju såklart, det obligatoriska blodprovet.
För första gången i hela mitt liv har jag träffat både en läkare och en sköterska som inte bagatelliserar min enorma fobi, utan är däremot vill hjälpa mig att få bukt med dem.
Så, igår fick jag gå in i provtagningsrummet, sitta där, helt förtvivlad och fylld av rädsla. Jag kunde inte titta på nålarna, tillät inte sköterskan sätta stasen på armen och än mindre känna på blodkärlen. Mina armveck är mina, och gud nåde den som fösöker vidröra dem!
Jag var där inne över en timme, lugnade ner mig ett slag och sedan kunde jag tom. låta sköterskan ta på stasen, men att torka med spriten och känna var inte ok.
Idag var jag upp igen, som överenskommet, kände mig mycket lugnare och tryggare. Visste att sköterskan inte skulle sticka mig utan min tillåtelse, hon fick ta på stasen, känna på blodkärlen. Jag fick titta på nålen, hålla i den och bara bemöta de känslor som uppkom. Känna att det var ok, och inget farligt.
 
Ja, för den som inte är rädd nålar, så kan ju detta verka skitbarnsligt.
Men jag har livserfarenheter som säger mig att nålar Är farligt, de gör ont, de orsakar att man kräks, emlasalva är värdelöst m.m.
För mig är detta inte barnsligt. Jag har en fobi, men jag är övertygad om att jag Ska mildra den. Jag Ska kunna lämna blodprov, för jag Vill veta vad som är tokigt i min kropp.
 
Jag klarade mig nästan ifrån tårar idag. Det kom några små när nålen som kallas "butterfly" kom fram, och det blev tal om att man ibland kanske måste sticka mer än en gång.
Men sköterskan var i princip övertygad om att det inte skulle behövas, så tillvida att jag inte drabbas av panik och snörper åt mina blodkärl, som jag har en tendens att göra. Och då kommer det inte en droppe!
 
Tacksamheten som infinner sig, för att äntligeb ha träffat några som förstår allvaret i detta är enorm. Bara det gör att jag känner mig lugnare.  Känslan av att veta att De faktiskt förstår, och att de vill ta sig tid och hjälpa mig med detta, som faktiskt är ett stort problem. För mig känns det äntligen överkomligt. Får jag bara hålla på och pilla och trycka och låta andra pilla och trycka i mina armveck så ska nog detta gå bra.
 
Man har kommit fram till nya rön om hur emlasalvan ska användas, och iställer för att den ska sitta på i 30 minuter (15 år sedan), så ska den vara på i minst två timmar, och den ska tas av 15 minuter innan sticket, så att kärlen kan träda fram och bli tydliga (istället för strax innan sticket, som också gällde för 15 år sedan). Så jag hoppas att detta, tillsammans med förståelse för min fobi ska kunna, om inte bota, så lindra min fobi.
 
 
 
Lev å må!

Tuppjukk...

Försökte blogga för ett par dagar sedan, men då fick datorn tuppjukk och stängde av sig själv, PRECIS när jag skulle publicera inlägget! Kul? Inte så värst...och därför drog det ut lite på tiden innan jag nu gör detta inlägg.
 
Min födelsedag var huuur kul som hellst.
Äntligen har jag slutat ha förväntningar, och detta leder till att allt blir roliga överraskningar.
En födelsedag är, efter att man blivit vuxen, inte speciellt märkvärdig, faktiskt.
Förmiddagen ägnade jag åt att städa lite i huset, eftersom käraste Alex och Tobbe, samt Majsan skulle sova över.
För ovanlighetens skull så var magen rätt ok, tills natten, då fick jag knappt en blund. Gjorde så sjuuukt ont!
 
Jag hade ju skickat ut en inbjudan, men tyvärr var de flesta fullt upptagna med sitt.
Men några kom i alla fall, familjen och närmaste vännerna.
På inbjudan hade jag önskat mig bidrag till min första egna älgstudsare, med en förhoppning om att kunna få ihop 3-4000 kronor kanske. Och herregud, det blev närmare 10 000, så det var bara att gå in på Axbergs och beställa drömbössan! Tusen tack Alla! Ni är underbara!
Mange sponsrade med de sista 1000-lapparna som behövdes för att komma upp till priset av en Tikka T3 .308 Battue med Träkolv. Är inget fan av komposit, och därför var det självklart att det skulle på en träkolv.
 
 
Jag fick två presenter som var fyllda med humor, och jag skrattar fortfarande gott över dem.
Av Mange fick jag en gummibands-pistol, fomad som en älg och där man avlossar gummibanden genom att trycka på avtryckaren som i detta fall består av två klädnypor! Självklart hade han snickrat ihop älgar som jag kan skjuta prick på, samt gummiband av grövre kaliber.
 
Den andra roliga presenten var ett "In case of björn"-kit. Det bestod av en förbandsväska (hemmagjord) som det låg en toarulle, en förpackning våtsavetter, och ett par *skrattar* mormorstrosor i. Det var så sjukt fyndigt så jag trodde jag skulle dö av skratt!
 
På ett paket som jag fick stod det ett rim (har en begåvad poet i vänskapskretsen).
"Må för dessa många älgar falla. Har du läge, avlossa alla!"
Innehållet är väl självklart, men jag har alltid sett fram mot att få ett litet poetiskt minne av denne fenomenale man.
 
Sedan var det en god vän till mig som tyvärr inte kunde komma. Men jag fick en otroligt fin present i alla fall.
Den var så "jag". Ett presentkort hos ett medium ochen grubbelgubbe låg det i paketet. Grubbelgubben var så "mitt-i-prick", för jag är en grubblare av rang, och hörrni, den fungerar! Jag har redan grubblat av mig hos grubbelgubben, och de grubblerierna släppte, inte helt och hållet, men de stör mig inte längre. Detta lämnar med plats för kreativa och framtidsorienterade tankar, och var precis vad jag behövde.
 
Som vanligt så glömde vi ju kameran...så det blev inga bilder. Men jag hade min 50-tals frilla, och en klänning från Hell Bunny som är så sjukt snygg så jag funderar redan på när jag ska få tillfälle att bära den igen!
 
Hörrni, lev å må!
 

20 something years...

Tadaaa...idag är det ingen vanlig dag, för Marion firar sin födelsedag...Hurra hurra hurraaa!

Lyssnar just nu på LMFAO - Sexy and I know it, och taggar inför en dusch och sedan "piffning".

Idag är det 50-tals look, all in!
Måste fasen skicka in mina symaskiner på service så jag kan sy 50-tals klänningarna som jag beställde mönster till. Min kropp är som skapt för att bära upp sådana, de döljer saker som jag vill dölja, och framhäver the good stuff om man säger så.

Nu ska jag duscha i en nystädad dusch.
Runt klockan 17 kommer brorsan, mormor, tant Klara och Majsan. Yeey!

Im sexy and I know it!
And so are you!

Lev å må!

Trying on the 50:s...

 
Ibland så känner man bara för att testa något nytt, något annorlunda.
Idag var en sådan dag. Jag har pillar på lite med håret, lagt en 50-tals inspirerad frisyr, samt make-up.
 
Tänkte bara visa hur jag kunde ha sett ut om jag hade levt på 50-talet.
Förmodligen hade rullen i pannan varit proffsigare gjord, eftersom då hade jag nog kanske gjort något liknande varje dag.
 
För övrigt så känns det som magen är på bättringsvägen.
Läkaren ordinerade mig att dubbla dosen av medicinen, och det verkar äntligen som magkatarren ger efter.
 
Just nu regnar det som himlen var öppen, jag har svårt att komma på vilken sorts middag jag ska tillaga idag, tänker på stackars Mange som är i skogen och kanske blir blöt (får hoppas att det bara är regn hos mig).
 
 
Imorgon fyller jag 25!?
Få se nuu...var skulle jag vara i livet vid 25?
 
När jag var yngre, typ 13-15 år så ville jag, när jag fyllde 25 ha uppnått detta;
Jag skulle vara gift (Vi gifter oss nästa år, Tjohooo!)
Jag skulle ha fått åtminstonde ett barn (vars är den ungen?)
Jag skulle bo i hus (Yupp!)
Jag skulle ha en egen hälleforsare (Yeey!)
Jag skulle ha egen bil (Önskar jag Inte hade det! Dyrt!)
Jag skulle ha en utbildning (Hm, inte riktigt ännu...men jag har en plan...)
Jag skulle ha fast jobb (Jodå...)
Jag skulle vara mentalt stabil (Nu för tiden är jag oftast det...)
Jag skulle ha bra lön (Njae, lönen är diskutabel)
Jag skulle ha egen skoter (Den må va gammal, men går som ett skollat troll!)
Jag skulle ha äkta vänner (Har haft turen att få många av den sorten!)
Jag skulle ha MC-kort (Noooo...men jag VILL ha!)
Jag skulle jaga (and yes, I do)
 
Men, trots att inte alla är avklarade så har jag ju kommit ganska långt, eller hur?
Bara de stora "punkterna" som giftemål, barn, utbildning och MC-kort som fattas...haha..det kommer det kommer, i sinom tid så...
 
 
 
Puss på ji!
 
Lev å må!
 
 

Läsa ut magen...

Nu har jag varit hemma i en vecka. Ingen förbättring. Egentligen skulle jag behövd städa, jag menar, om jag delade upp det så hade det kanske inte blivit så jobbigt. Men med en mage som min är just nu, så har det bara gått att hålla sig mest stilla. Minsta ansträngning och jag mår pyton! Huvva, när ska det upphöra?

Jag älskar att läsa.
Ironiskt nog var det bland det värsta jag visste när jag gick grundskolan. Men på gymnasiet hade jag en fantastisk svenskalärare som väckte mitt intresse för läsningen, detta genom att helt enkelt välja ut bra böcker till mig.
Har suttit fast lite i kriminalromaner, läst både bra och mindre bra varianter, och nu börjar jag faktiskt bli lite less. Skulle ha hittat en ny genre.

Nu vet jag inte varför, men jag får inte in bilder på omslagen på datorn.
Så då får jag väl helt enkelt bara "rabbla" upp vilka som passerat i min näthinna den senaste veckan. Börjar med författaren och sedan titeln.

Kristina Ohlsson - Tusenskönor
En förvirrande bok, fast på ett tydligt förvirrande sätt. Karaktärer som inte alls är som de beskrivs i bokens inledande sidor. En mordgåta som har en brokig väg fram till lösningen, och ett rysligt spännande slut.
En sådan där bok som man vill läsa från pärm till pärm, men hopplös som jag är så vaknar jag alltid av att jag håller upp boken framför mig (även fast jag somnat).

Björn Hellberg - Den vita döden
Detta är min andra bok som jag läser av Björn Hellberg. Jag faschineras alltid av hans språk, som på något sätt alltid trollbinder mig. Avancerade ord som jag ibland måste slå upp för att begripa innehållet av en mening, men som passar så bra.
Just denna handlar om tennis, ett ämne som jag saknar kunskaper om. Men ändock går den förvånansvärt bra att läsa, skyller återigen på språket. Den som inte läst Björn Hellberg bör göra det!

Anna Jansson - Inte ens det förflutna
Anna Jansson är för mig fullkomligt ny. Hon är känd som författaren bakom Maria Wern, och hon är nästan i klass med Camilla Läckberg.
Det här är en sådan där bok som man nästan blir lite irriterad på, av den anledningen att den är så spännande att man fortare vill komma till slutet, veta vad som ska hända, och Vem som egentligen är den skylldige till alla mord. Den är skruvad, läskig och man får tydliga bilder i huvudet av både miljön och personerna, de är så väl beskrivet. Denna sträckläste jag i princip!

Anna Jansson - Först när givaren är död
Det må låta underligt, men i denna bok får man följa med en gammal dam på hennes bisarra upptåg. Det är en rad händelser som inträffar och hela tiden, den ena mera mystisk och mer oförklarlig än den andra, men påsen knyts ihop på ett bra sätt, och även denna är...Oooh så spännande.

Josefine Sundström - Vinteräpplen
En debutant som ska ha all credit för en fantastisk bok! Otroligt välskriven, och emellanåt så tragisk att tårarna vill strömma. Detta är en gripande bok, och man kan inte annat än hysa stark medkänsla till karaktärerna.
En kvinna som blir svårt misshandlad av sin make, ibland råkar även barnen, två döttrar, illa ut av makens vrede.
Boken riktar in sig på två karaktärer, som i alla fall jag hade lite svårt att förstå hur de hängde ihop, till en början. Men när historierna möts så faller alla bitar på plats.

Viveca Sten - I grunden utan skuld
Har jag läst ut idag, så den har inte riktigt sjunkit in. Men, vilka livsöden som speglas i denna bok. Man får två berättelser i en, en i mordern tid, och en som beskriver tidigare händelser. Personligen kunde jag knappt vänta med att få läsa de sidor som innehöll då-tids berättelserna, så mycket kärlek, så mycket svek och hemskheter. Jag kan inte låta bli att tycka väldigt synd om Thorvald. Thorvald som är oälskad av sin far Gottfrid, och misshandlas ofta av densamme, trots att Gottfrid hade lovat sig själv att inte bli som Sin far. Läs den!

Nu har jag bara två böcker kvar...sedan är det slut igen. Måste lära mig att det finns bibliotek.
De böcker som jag har skrivit upp här har jag fått av Magnus, han köpte dem till mig på marknaden.
Vinteräpplen, av Josefine Sundström har jag däremot fått av Lilly-Ann, Magnus mamma.

Näh, om jag ska påbörja en ny bok kanske?
Hmm...vika tvätt först vore bra.

Kroniskt sjuk?

Vad har detta varit för vår egentligen!?
Svinkopporna kämpade jag med i flera månader, och var så glad när jag blev av med dem.
Megsjuka hade jag en vända också...
Efter marknaden åkte jag på urinvägsinfektion, som dessutom vägrar ge med sig, så det tordde nog bli en tredje kur med pencillin i år (de första två var mot svinkopporna).
Det som gör det hela lite med invecklat att äta en tredje kur är att jag mest troligt åkt på magkatarr också! Herregud! Var ska det sluta!?
Sköterskan jag pratade med på telefon sa att välling var snällt mot en mage med katarr, så jag plågade mig upp på ica (kändes som jag skulle kräkas flera gånger) och köpte lite välling...och nu är magen i uppror, bubblar och skriker och lever om...spänner och gör lite ont, och illamåendet ligger som ett lock i halsen.
I onsdags morse var jag övertygad om att jag åkt på magsjuka, eftersom jag var tvungen att kräkas, men sedan upphörde likheterna med magsjuka. Har lyckligvis lyckats behålla allt jag stoppat i mig, men kväljningarna kommer som ett brev på posten så fort jag rör mig lite för mycket.
Sängläge är inte så skönt eftersom svanken börjar protestera efter två dagars sängliggande. Drog i mig två alvedon och äntligen har ryggvärkan släppt.

Tycker inte om att gnälla av mig, men just nu tycker jag bara lite synd om mig själv. Varför?
Varför vill inte min kropp vara frisk?

Näh, huvva...
Mår pyton...måste lägga mig och vila innan jag åker till Villis med bilen.

Lev å må!
Hoppas ni får vara friska, pigga och krya!

RSS 2.0