2 1/2 resultatlösa timmar...

Nu har vi gjort allt för att det ska kunna gå ta ett blodprov.
Det fungerade ju inte alls igår, så jag fick med mig lugnande och muskelavslappnande tabletter som jag skulle ta, emlaplåster, en tid tidigt på morgonen så jag inte skulle hinna oroa mig, och Magnus följde med mig.
 
Kom dit, hur avslappnad som hellst. Njemas problemas tänkte jag.
Dessutom hade jag förberett handen för stick, istället för armvecket, eftersom det känns bättre med handen för mig. Har aldrig provat där, och har därför inga dåliga minnen som min hjärna kan projicera smärtan till.
För det är det den gör, min hjärna, har haft ont i armvecket i flera dagar, bara för att min hjärna sänder ut de signalerna.
Stasen sattes på, de kände efter kärl, och det gick så bra....fram tills nålen närmade sig. Kört...IGEN!
Det går bara inte, jag grips av fullständig panik.
Fördelen med tabletterna jag fick ta var att jag lugnade ner mig ganska snabbt, fick snabbare tillbaka en lugn och regelbunden andning, iställer för hyperventilering. Så när jag lugnat ner mig gjorde vi ett nytt försök, och ytterligare ett efter att jag lugnat ner mig från det försöket.
 
Fördelen med att ha någon med sig är att de lägger märke till saker man själv inte noterar under sådana situationer. Magnus sa att jag slutade andas, och att jag höll andan i flera minuter, blicken var fullständigt tom och fastlåst. Herregud, det hade jag inte en aning om att jag gjorde! Shit, det är ju jättehemskt.
 
Så jag fick gå hem igen, det finns inget att göra.
Eller jo, de erbjöd sig att hålla fast mig och sticka i alla fall, med resultatet att jag skulle svimma av hyperventileringen. Detta är inget alternativ, för då kommer det nog att bli värre än vad det redan är.
Min läkare ska nu försöka hitta någon sorts hjälp, KBT eller liknande, för att se om det skulle kunna ge något resultat.
 
Summan av kardemumman; Jag är livrädd nålar, och så länge det inte finns något som stänger ner hjärnan utan att påverka proverna, så är det nog kört. Eller, om jag tillslut blir riktigt dålig, då blir jag stucken, även om jag får panik och tuppar av. Life is a bitch.
 
Lev å må.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0