Veckans KBT...

gick väl inte alls kan man säga.
För det första så hade jag väl oroat mig sedan sist jag var där, eftersom jag vet hur himla svårt jag har för just stick i armarna.
 
Vi har kommit till ett stopp i behandlingen.
Tanken är att sköterskan som numera är med vid varje session, för att vara den som genomför exponeringen, ska sticka mig i överarmen, i underhudsfettet. Planen har alltså varit att tjobba in den där fruktansvärda prylen 1 cm rätt in i min arm. "SMACK" liksom. Kan tillägga att det kändes som jag skulle avlida när sköterskan stack min psykolog. Och som om inte det var hemst nog så skulle ju, såklart, jag också stickas.
Detta är alltså något som tar typ...ja EN sekund att genomföra för denna sköterska, och jag klarar inte av det. Det går helt enkelt inte.
Fördelen med att gå en sådan behandling, är att man får en objektiv syn på sitt eget beteende, och efter att i några timmar försökt att tjobba in denna anskrämliga nål i min arm, så har man konstaterat följande:
 
1. Jag sluter mig, dvs. blir ej kontaktbar och behandlingen gör ingen nytta i detta skede.
2. Jag är två olika personligheter, när jag anländer till behandlingen så är jag mitt vanliga "kompetenta" jag, men när jag blir för rädd, så blir jag som "en liten flicka".
 
Nu kommer alltså exponeringsövningarna att vara bortkopplade ett tag, så vitt jag vet, i alla fall nästa gång vi träffas. Detta för att kunna gå in ännu djupare i Varför det blir som det blir, och varför jag reagerar som jag gör. För det är en så stark upplevelse, någonstans långt bak i tiden som sätter stopp för exponeringsövningarna, och vi kommer tydligen inte att komma längre om vi inte "gräver" djupare i min historia. Och det ska inte bara grävas, det ska stötas och blötas och bankas och, ja, det ska helt enkelt bli en rensning av tidigare erfarenheter.
 
Eftersom jag själv inte har så många minnen från min barndom och olika händelser under den, så har jag fått lov att ta hjälp av min käre bror, så honom ska jag ringa nu i helgen och fråga vad han minns av allt spektakel. Egentligen så hoppas jag att han är ledig och hemma i Vilhelmina, så att jag kan träffa honom, vore nästan lättare än att ta det via telefon, eftersom det handlar om så mycket detaljer.
 
Egentligen så är jag helt slutkörd, och har funderat på att gå och lägga mig redan nu.
Dels så har jag ju min förkylning, och jag tror nog att jag börjar snora lite mindre nu.
Men sedan så var det ju ett väglag som var fruktansvärt idag. Imorse var det glashalt, men det var ändå bättre är snömodden från helvetet som var när jag skulle hem. Jag vet inte hur många gånger jag kände att bilen tappade greppet, vissa gånger när jag körde så sakta som 60-65 km/h. Riktigt läskigt. Så det var till att vara på helspänn hela tiden. Läskigast var nog när jag fick möte av en lastbil, och då gick det ca 60, men jag tvingades ta ut i värsta slasket, och då släppte bilen såklart, så jag fick en liten sladd precis inför mötet, då kan jag säga att jag kallsvettades en aning. Livet är spännande ibland. Är glad att jag kört så pass mycket bil att jag känner till både min och bilens förmåga, hur jag ska hantera den och hur jag ska parera när det släpper, så egentligen var det väl ingen större fara.
 
Näh, nu ska jag elda så det står härliga till, så det blir varmt och gossigt inne i vårt lilla hus. Mange är på möte på brandstationen, så han kan ju bli kvar där ett bra tag. Vet inte riktigt vad som skulle avhandlas.
 
Lev å må!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0