Är det fredag den 13:e?

Ja, vad säger man, lagen om alltings jävlighet har slagit till igen.
En liten oskyldig avläsning av vattenmätaren slutar med, ja, vad vet vi inte ännu.
 
Jag lovade Mange att jag kunde läsa av mätaren, bara han hämtade dammsugaren så jag kunde passa på att städa under diskbänken samtidigt. Jo då, sagt och gjort så har jag dammsugaren vid min sida, och vi hinner inte mer än slå på den så stendör den, dammsugaren döden dog!
Jaja, tänker jag, det var den, torkar ur skåpet med en trasa istället och gör sedan en djupdykning för att se vad som står på den katastrofalt illa placerade vattenmätaren.
Istället för att börja rabbla siffror så säger jag;
Jag: "Magnus, det droppar vatten här!?"
Mange: "Näh, nu skojjar du allt...va?"
 
Jag: "Jo, jag det gör det visst, det droppar vatten...."
Mange: "Jamen, varsifrån kommer det då?"
Jag: "Från eluttaget"
 
Helt seriöst! Det droppade vatten bakifrån eluttaget!
Fattar ni vad sjukt jävla farligt?
Det är ju ett under att det inte blivit kortis och hela kåken brunnit ner!
Och vi har ju inte hunnit komma så långt i renoveringen att en jordfelsbrytare installerats.
Sedan kan man ju börja fråga sig hur länge det har droppat där, hur långt har det kommit?
Kommer vi att få en fet vattenskada och måsta renovera köket?
Kan vi torka det bara genom att ställa in en kupévärmare, eller måste vi bryta upp allt, ut med spån och hela faderuttan?
 
Hur som haver, för att se det så positivt det nu går:
Vi har huset kvar, hade vi haft otur kunde det ju börjat brinna!
Vilken jädra tur att man måste läsa av vattenmätaren ibland!
Kanske leder detta till ett nytt kök? Who knows?
Den nya dammsugaren ska vara både hälften så stor, och hälften så tung som den gamla, det har Jag enväldigt bestämt!
 
Dagens insikt:
Det kunde varit värre!
 
 
Lev å må!

SVT

Har suttit och kollat på ett naturpsogram som sänds i SVT på söndagar, Nordisk Vildmark heter programet.
Så otroligt vackra naturbilder det var i dessa filmer, den första från Finland, och den andra från Norge!
En tanke slog mig, att man är bra nog blind som missar allt det fantastiska som sker i vår omgivning. Jag menar inte att vi har Myskoxar här i Åsele, men de finns i Sverige, och vilket magnifikt djur det är! Så stolt och vackert!
 
Har ni chansen så tycker jag att ni ska knappa er in på svt play och titta på programet, faktiskt! Helt klart värt den lilla tiden det kräver (50 min/avsnitt). Jag kommer definitivt att följa med i alla avsnitt tills det är slut.
 
Jaana är en mysbulle ikväll, kryper ihop som en liten boll och vill ligga så nära det bara går och är möjligt.
Har klippt klorna på henne också.
Mira har parkerat på den rosa hundfilten som hon tycker så mycket om, och där har hon legat och myst hela kvällen.
 
Näh, nu ska jag göra kväller, så får jag se om jag tar mig upp i anständig tid imorgon.
Mådde ju pest igår (även idag) men igår tog jag tabletterna innan jag skulle lägga mig, så jag sov som en jag vet inte vad. Dock vaknade jag flera gånger under natten av att jag bar sjublöt av svett!? Begriper inte varför, för det var inte märkvärdigt varmt i sovrummet, men det händer ganska ofta när jag mår sådär illa. Tycker det är lite konstigt i alla fall... och lite läskigt, eftersom jag fortfarande inte vet varför jag mår som jag gör.
 
Jaja.
God natt!
 
Gå å lägg däh!
Lev å må!

26/9

Ja, det tog ju en stund innan medicinen gav verkan, och då gjorde den det med besked.
Tog den imorse vid 07, och fick ingen effekt föränn efter klockan 14, sedan kickade Postafenen in och jag däckade som en klubbad säl på soffan. Fett nice liv man lever just nu alltså (IRONISK!)!
Nej, helt ärligt så är det fördjävligt, det känns fördjävligt, jag mår fördjävligt, och jag hatar att tycka synd om mig själv, därför gör jag inte det, blir bara förbannad på min kropp som Aldrig vill vara frisk! Helvete också!
 
Jag har faktiskt lyckats hålla humöret hyffsat uppe, hoppas på det bästa och att det ska finnas en simpel lösning, väl problemet lokaliserats. Men så kommer det stunder då man helt enkelt bara åker genom isen, blir förbannad och sur över att den här jävla karusellen aldrig vill stanna upp. Den snurrar runt-runt-runt, och ja, snart spyr jag! Bokstavligt talat, för nu börjar medicinerna släppa, och jag börjar må pissilla! Great!
 
Men, vem eller vad kan jag skylla på?
Jag kan ju inte skylla på någon annan än mig själv, att jag inte tagit bättre hand om min kropp.
Att jag valt att inte se alla varningsskyltar som min kropp satt upp efter vägen.
Valt att inte känna efter, utan bara köra på som en jävla idiot, rakt in i betongväggen.
Splasch! In med hälsan i väggen bara!
Jag som alltid trott att jag varit i så god kontakt med min kropp, kunnat känna av den, brytt mig hyffsat bra om den i alla fall. Men nej, jag har ignorerat den, inte lyssnat, eller jo, det har jag, men jag har inte förändrat mitt beteende.
Så, jag har alltså utsatt min kropp för år av misshandel, fysisk som psykisk,
och nu är det kroppens Pay-Back-Time!
Just suck it in!
 
Nu är det verkligen dags att börja lära sig något. För såhär kan jag ju inte hålla på...
Men vad ska jag göra?
Hur ska jag göra?
Hur ska jag våga säga; "Stop, jag orkar inte mera, jag vägrar, gör det bara inte, nope!"
(Är det fler som kan tycka att ett "P" är för lite i "Stop" (?), jag vill alltid trycka in ett till "Stopp", det både ser och känns bättre)
 
Istället för att bara klistra på smilet och säga; "Men självklart, jag fixar det!"
Att lära sig säga Nej, helt enkelt.
 
För att kunna vara ärlig mot andra, så måste jag börja med att vara ärlig mot mig själv.
Och det jag gör just nu, fungerar inte...
 
 
Lev  å må!
 

Lite morgongnäll...

God morgon!
Hoppas att ni har just en sådan i alla fall.
Jag vaknade av ett groteskt illamående för ett par timmar sedan, så fram till 20 i 7 försökte jag att bara ignorera det och somna om, utan att lyckas. Bara att kliva upp och ta sina "mediciner" (Omeprazol och Postafen).
 
Det känns lite som det "spänner" i mellangärdet, och om jag trycker eller masserar blir det genast värre. Att bara värma lite försiktigt går bra, man det får absolut inte komma något tryck på magen, då känns det som jag ska kräkas. Det blir lite jobbigt att andas, för i varje utandning så känns det som jag ska kasta upp. Om jag måste gå upp på övervåningen så känns det som jag ska kasta upp, känner jag en doft (stark eller svag spelar ingen roll) så känns det som jag ska kasta upp. Det är fruktansvärt.
Under den här perioden som jag varit sjuk, dvs. i snart två månader, så har det varit kortare episoder där jag trott att jag håller på att bli bra, och tänkt Jippi, NU är jag frisk. Däremot så håller det inte mer än två dagar, sedan är det som idag, horribelt!
Hjälper inte medicinen så ska jag ringa på sjukan, jag vet inte vad de ska kunna göra för mig, men det är outhärdligt, jag blir tokig, galen, hela registret av insane!
 
 
Jaana har redan hittat på två morgonbus. Den ena var att ta min pennvässare från Vardagsrumsbordet (!?), och sedan bita sönder den så alla "väss-rester" hamnade på bäddan i vardagsrummet. Suck! Och när hon skulle ut och morgonpinka så smet hon iväg på andra sidan gatan. Tror hon är i någon trotsperiod igen, eller så är det bara överskottsenergi eftersom hon inte jagat på två dagar, men nu är det ju uppehåll till 10 oktober, så hon får lov att härda ut.
Mira är som vanligt morgontrött, så direkt efter att hon fått göra sina morgonbehov så gick hon till sängs igen.
 
Jo, igår upptäckte jag att Jaana hade lyckats tappa en bit av en tand. (Låter värre än vad det är). Det är inte alls mycket, och när jag skulle visa Magnus så lyckades jag inte ens hitta åt det igen. Hon verkar då inte störas av det, för hon äter som vanligt och visar inga tecken på obehag i munnen, men jag måste hålla ett öga på henne om det skulle förändras, så att hon slutar äta eller tugga på ben, för då kan det ju vara att hon har ilningar. Vette katten vad hon har gjort för att lyckas med det, men men.
 
 
Hör och häpna, det är nästan så jag längtar till det kommer snö, så man kan ta sig fram i skogen på skidor. Det är så mycket lättare att vara tyst på snö, och det är Mycket lättare att åldersbestämma spårstämplar i snö.
Har aldrig jagat på skidor förr, men det känns som att en del av älgjakten i år kommer att bli på just skidor, så, ja. Tro jag ska fixa nå stighudar så jag slipper ha det bakhalt, för jag hatar när det är ett steg framåt och två steg bak!
 
Näh, nu ska jag bara ta det lungt ett tag, se om magen behagar lugna ner sig.
 
Hare gött!
Lev å må.

Bök i kök...

Alltså...ja...
Kan det jävlas, då gör de det.
Försöker hänga upp de nya gardinerna som jag köpte på "Dollars" för ett tag sedan.
Och jag tänkte ju att det bara skulle vara att hänga upp den på den vanliga fula gardinstången som vi har (och som jag inte tänker byta ut föränn köket renoveras), men det går ju för bövelen Inte, Inte!
Int gåre ju å hänga gardinan på de dära vise inte inte.
Det ser ju helt jävla stört ut om en rull-upp gardin hänger 5-6 cm utanför fönsterfodret, eller list eller vaffan det nu heter, ni fattar vad jag menar va?
Åååh, att byta gardiner ska ju vara en sådan här Ernst Kirschsteiger mysig grej, som lixom bara go with the flow mysig pysigt blir så himla bra!
Å - varför - ska - det - då - racklas?
 
Nu måste jag alltså hitta en lösning, eller två snarare sagt, eftersom det är två fönster.
Eller ja, jag har hittat en, i form av en vanlig spiralstång, ni vet en sådan där lite elastisk sak.
Problemet var ju just det...jag har bara till en.
Nu måste jag alltså ut och försöka hitta en till...baah! Suck!
 
JaJa...
Skåpluckorna är ju i alla fall rena och fina.
Avtorkade...skin som hunn-balla te månskene.
Tur jag gjorde det Innan jag började med gardinerna.
 
Lev å må!

God morgon världen...

Good morning sunshine!
Hur är det idag?
 
Igår var jag till Lycksele, som du vet.
Sist jag for till Lycksele, i torsdags förra veckan, så blev jag så fruktansvärt sen med att komma från Åsele. Jag kunde inte hitta mitt kort, och kunde heller inte komma på när jag hade använt det sist. När jag hade vänt upp-och-ner på hela huset så tänkte jag att Det måste vara i bilen någonstans. (Förbannade mig själv för att jag inte hade kvar allt i plånboken, utan hade stoppat allt i en såndär förbannade korthållare!) Plånboken är stor och röd, den SER man...korthållaren är liten och gråmetallic, typ, dvs. den är betydligt mindre och Betydligt svårare att se. Av en händelse så kommer jag på att jag ska kolla i bagaget, och vad ligger inte där, om höftväskan från Bergans, och i ytterfacket på den; min korthållare. Hur kunde jag glömma att jag stoppat den dit!? Jag hade den när jag var ute med Jaana, hade en liten matsäck, kopplet, och såklart, vapenlicensen, jägarexamen och körkortet. När jag hade hittat det så var det 50 minuter kvar tills jag skulle vara i Lycksele!
Vägomläggning utanför åsele, herregud, max 50 km/h - annars går det åt skogen, rödljus precis innan Bratten - kändes som en evighet innan det slog om till grönt (byte av vägtrumma tror jag). I övrigt hade jag tur, omkörningarna jag var tvungen att göra, gick att göra på första bästa raksträcka. Jag var framme i Lycksele 5 minuter innan min tid.
 
Så, igår...jag tänkte att jag skulle starta i God tid innan. Det tar ca 55-60 minuter att köra till Lycksele, om man ska köra som folk. Så jag startar 1 timma och 15 minuter Innan jag ska vara där, och tänker att då har jag en kvart till godo. Vägomläggningen utanför Åsele är snart klar, så det var inte alls struligt att ta sig förbi alla lastbilar och asfaltsläggare osv. Sedan körde jag ganska humant, låg runt 100 kanske, innan Öre älv hamnar jag bakom en som kör 80, och jag kommer igår bytet av vägtrumman, så jag gör mig inte besväret att köra om. Väl framme vid rödljusen står; En fullastad timmerbil, en annan mindre lastbil, en tom trailer, och sedan han som körde 80, därefter står lilla jag. Resten av vägen in till Lycksele gick så retfullt långsamt, jag började bli lite stressad såg att klockan hade bahagat ticka iväg, på varenda potentiell raksträcka - MÖTE!? Gaah!
Jag anmälde mig i luckan 15.01.
Alltså, hur är det möjligt?
Man är sen, men kommer ändå 5-10 minuter innan utsatt tid.
Man startar i tid, kommer 1 minut för sent!?
 
Det var i alla fall ganska intressant igår. Vi började "nysta" i orsaken till min stickrädsla. Och till min förvåning så är det så himla lite jag minns. Fast, det visste jag ju om, hela min barndom är ju fylld av "svarta hål", om minnesbildernra blir inte mer frekventa och detaljerade föränn jag är runt 11-12 år tror jag.
Han frågade om jag minns vilka tapeter det var (?)
Vilken färg golvmattan hade (?)
Hur det såg ut i korridoren utanför (?)
Vad jag tänkte (halvt ?)
Vad jag kände (?)
Jag minns bara kort vad som hände, och det var frustrerande att inte komma ihåg "mer".
Men jag stänger nog av när saker och ting blir för jobbigt, och det enda som finns kvar är en "blurrig" bild.
Det var lite jobbigt, inte så mycket själva pratet om nålar, men Tillsammans med det kom en massa andra minnen upp, och det var ganska kämpigt där ett tag.
 
Men det är intressant att följa den här metoden, "ångestlöken" som min psykolog kallar det. Att följa med upp på "ångestkurvans" topp och sedan följa med den ner igen. Att inte försöka undvika känslorna, utan vara med i dem hela vägen, utan ursäkter och undanflykter.
 
 
Näh, nu ska jag sparka igång dagen.
 
Hare gött!
Lev å må!
 

Oktober 2012...

kommer att bli en Sjukt tung månad, rent ekonomiskt.
Gick in på min banksida och konstaterade att där fanns det inte många kronor att hurra för.
Pensionskontot ser ju riktigt bra ut, men där ska man ju inte nalla pengar!
Trodde att jag skulle ha fått in pengar för mina två första sjukveckor, men inte det. Kanske var jag in för tidigt.
Får prova igen snart...
Jag var så trött igår så jag slocknade nere på soffan, väldigt tidigt, och sedan har jag sovit som en stock hela natten (gick och la mig i sängen när älsklingen väckte mig).
Fördelen med att somna tidigt är ju att man vaknar tidigt..ganska pigg faktiskt, om än illamående.
 
En bild från midsommar förra året...
Luftgevärsskytte i "smejja"...(en del av en 5-kamp)
Jag vann...Hehe...
 
Jag håller tummar och tår för att de ska hitta något genom gastroskopin, eller skiktröntgen. Vad som hellst, bara det kan vara en bra förklaring och att jag sedan får en human behandling mot det, istället för att knapra Omeprazol och åksjuketabletter, för Det kan ju verkligen inte vara bra för magen i längden.
Jag är så extremt anti tabletter, så ibland så skiter jag i att ta dem, det är ju åt helvete i alla fall. Dels så blir det billigare, och så kanske jag inte fuck-upar magen mer. Däremot så måste jag ju vara stilla då, annars får jag gå omkring och låta som om jag ska kräkas hela tiden. Jag avskyr kväljningar, och när jag får dem så kommer det flera på raken, blir alldeles matt. Huvva! Vill bli av med det här nu. Dock måste jag vänta drygt tre veckor till innan det är dags för mina undersökningar. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på min KBT då, så jag Kanske ska lyckas att ta ett blodprov.
 
 
Idag ska jag ju till Lycksele igen. Och nästa måndag igen.
Sedan ska det bokas in en tid tillsammans med en sjuksköterska, för att kunna intensifiera exponeringen. Vi började lite smått i torsdags genom att psykologen berättade om fobier och hur det fungerar rent psykiskt. Det som är skönt är att psykologen Förstår varför jag är så nålrädd, och tycker inte alls att det är konstigt. Skönt.
 
Hare gött!
Lev å må.
 

Till skogs...

Både igår och idag så har jag varit i skogen.
Igår var det helt underbart vackert, och jag är glad att jag valde att gå med hunden, annars hade jag nog frusit ihjäl på pass. Jaana hade ett upptag på vad vi misstänker var en mindre oxe, som tyvärr valde att ta vatten-vägen (SIMMA!) över till Stormyrberget. En passare hörde Jaanas skall, och sedan hur det kom en V-formad våg. Misstänker att älgen valde den vägen pga. dessa kära thailändska bärplockare som förde ett herrans oväsen inne på Mon. Jag valde att avbryta, dels för oljuden, och dels för deras säkerhet. Om jag skulle träffa på en älg, var fasen är då alla thailändare, kan ju inte ge mig till och skjuta, tänk om det är en rackare bakom någon stubbe eller så...hemska tanke!
Vi åkte i alla fall över till stormyrberget, och där fick Mange lov att gå med henne (pga. min mage), och tro på rackarn hon hade upptag på tre olika älgar! En älg sprang förbi Magnus mamma och pappa som satt på ett av passen, men de hann inte vara med, så den älgen fick leva. Det var mest troligt en fjoling.
Lika bra var det. Jag vill ha en hund som ställer älgen, inte en som vallar den.
Idag har det gått lite segare, inget upptag. Förmodligen var alla älgar på ovansidan vägen, för på nedersidan var de då Inte, det kollade jag och Jaana. Eftersom pejlen ger med huvudbry än vad den kan hjälpa till att visa vad som blivit "slagat", så valde jag att köra utan pejl idag. Gick hur fint som hellst. Jaana kom springande förbi ungefär 1 ggn/15-20 minut, och sedan iväg igen. Så just nu håller hon lagomt långa sökperioder, tyvärr har vi upptäckt att hon inte söker ut så brett. (Pejlen är bra på det viset att man kan se om man går antingen för fort, eller för långsamt).
 
Nu undrar säkert en del; Kan du verkligen jaga när du har dina magproblem?
Hm, kanske inte, egentligen. Men jag vill inte bara sitta hemma i soffan, göra ingenting och känna att kroppen tynar bort. Jag kan inte gå så mycket som jag önskat, jag hade gärna gått med hunden hela dagen, men det klarar jag inte av som det är just nu. Men jag försöker i alla fall bita ihop och gå i 2-3 timmar med henne. Medans jag går, så märker jag faktiskt inte så mycket av det, Men, efteråt. Nu såhär på kvällskvisten mår jag riktigt piss-illa och "straffet" för att jag rört på mig lite kommer som ett brev på posten. Faktiskt så är det ju inte så speciellt ansträngande att gå med hunden, man liksom "lunkar" fram i skogen, stannar till lite då och då för att hunden ska få söka ut ordentligt. Så det är inte speciellt fysiskt krävande om man är fullt frisk.
Jag har en teori också. Jag har ju märkt att jag börjar må fruktansvärt illa vid minsta lilla ansträngning, men Om jag bara skulle sitta stilla, så innebär ju det att min kondition skulle bli sämre och sämre, och detta skulle leda till att allt mindre ansträngning skulle göra mig illamående.
Därför jagar jag, även om jag kanske inte borde, jag vill helt enkelt inte mögla fast hemma i soffan eller i sängen. Jag tror på att man måste göra något man själv tycker är roligt, för att man inte ska deppa ihop fullständigt. Det är fan inte roligt att vara hemma hela tiden, det är tråkigt. Men vad ska jag göra?
 
Näh, nu ska jag skriva i jaktdagboken som jag har gjort.
Tänkte att det kanske kunde vara kul för laget att få läsa i den om några år.
 
Lev å må!

På G...

Idag ska jag till Lycksele för att fortsätta jobba med min stickrädsla/nålfobi.
Det känns faktiskt riktigt spännande, eftersom jag inte har en aning om Hur de arbetar med sådant, vad man får göra och hur man ska tänka. Så det ska bli intressant att se.
 
Det är ingen brådska ännu, ska inte vara där föränn efter klockan 13, så det är lungt.
Däremot skulle jag ha ringt till min goda väninna lite senare, hört mig för om hon har möjlighet att träffas idag.
Sist jag var i Lycksele, så var hon såklart inte hemma. Visst är det typiskt?
 
Jaana var en riktigt mysbulle nu på morgonen.
Hon har fått något för sig, att hon ska slicka på mig när jag har duschat.
Inte så himla mysigt precis, eftersom man känner sig ren och fräsch, och så kommer hon med sin hundtunga och ska göra mig "ren" en andra gång. Jag tror att det beror på att jag doftar annorlunda av duschkrämen, att det inte doftar som "matte" ska.
 
Ååh, visst har jag inte berättat om min tripp till Nästansjö!? Det skulle jag ha gjort!
Jag har ju det här förbaskade illamåendet, och så fick jag veta om en person som är hajj på det här med alternativ medicin, eller ja, lite annorlunda behandlingssätt och så. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en bra grej, så jag bestämde mig för att kontakta den här personen och boka en tid.
Efter att ha samtalat en stund kom vi fram till att jag skulla börja med en scanning. Det finns alltså en scanner som upptäcker microorganismer och bakterier i kroppen.
På ena testet hade jag 26, och på det andra hade jag 27 tror jag att det var. Och det var väl inte så speciellt bra, och hen trodde att det mycket väl kunde påverka mitt illamående.
Hens teori var att; jag har för lite magsyra, detta i sin tur gör att jag rapar mer än vanligt, Men att jag inte har sura uppstötningar. Hen trodde också att detta bidrog till en obalans i bukspottkörteln, så att för lite bukspott bildades och att hela metabolismen därför blev en aning störd, och därav illamåendet.
Nu har ju inte jag någon jättekoll på sådant, men jag uppfattade i alla fall att det inte var så bra, och att hen trodde sig kunna hjälpa mig om läkarvetenskapen går bet. Jag valde i alla fall att vänta på gastroskopi- och skiktröntgensresultaten innan jag bokar en ny tid.
 
I förrgår kom min bokade tid för skiktröntgen, och igår kom tiden för gastroskopin. Det jag är mest glad över är att de lyckades boka in mig på en och samma dag, så att det inte bli en massa extra bilåkande.
Däremot så har jag inte tid föränn den 15 oktober (tur tiden går fort), och det kommer att bli en heldag, förmodligen. Pust. Hoppas Mange kan följa med, så jag inte ska måsta köra hem efteråt, kommer nog att vara en aning trött.
 
Näh, nu ska jag hitta på ngt. Vet inte vad...men men...
 
Lev å må!

Trött, så fruktansvärt trött...

Vad ska jag skriva för att inte verka tjatig?
Jag ska fatta mig kort;
 
Idag mår jag illa, inte värre än vanligt, men jag mår inte heller bättre.
Jag är jättetrött för jag har sovit superdåligt de senaste 5 nätterna.
 
Jaana är i hundgården, Mira ville stanna inne (sova på soffan), får se när hon vill behaga gå ut.
Funderar på att städa i vardagsrummet idag, vill byta gardiner, får se vad kroppen säger.
 
 
Åh, jo.
Jag har fått en kommentar av någon, jag vet inte vem, eftersom personen valt att vara anonym.
Visst måste man få vara det, samtidigt bli jag lite "spooked" över att någon vill vara hemlig?
Varför då?
Om jag öppnar mig och berättar om mitt privata, så kan väl ni som läsare också vara lite öppna? Eller åtminstonde berätta vilka ni är! Om du hade skrivit att jag var en jävla fi**a, så hade jag förstått om du ville vara anonym, men när du skriver en fullt relevant kommentar så förstår jag det inte?
Jaja, ditt val som sagt.
Men jag skulle uppskatta om ni ville vara lika öppna mot mig, som vad jag är mot er.
 
Det är kallt härinne...
Fryser...
Måste nog göra upp en eld i spisen.
Hittar inte kontakten till luftvärmepumpen heller...vet inte var den tatt vägen.
Den gamla elen i vårt hus är nämligen helt galet dragen. Vi har ett eluttag ute på bron, och i den brukar luftvärmepumpen vara ikopplad, men nu är den inte det. För att få ström till eluttaget måste man slå på en strömbrytare inne i hallen(!?) Inte alls logiskt, jag vet!
Men, nu ska jag ut och leta elkontakt, innan jag bemödar mig med att göra elementen så djävulskt varma att de inte går att dammtorka (gjutjärnselementen kopplade till kökspannan). De blir nämligen heta som bara den när man eldar, eller jag tycker det i alla fall, fast jag är ju ganska "musbränd" av mig.
 
På torsdag ska jag till Lycksele igen, kanske får påbörja KBT:n för stickrädslan, hade ju bara "första träff" förra veckan, dvs, när man ska berätta sin livshistoria på  1 1/2 timme. Ska bli intressant att se vilka verktyg de kommer att ge mig...sedan är det upp till mig att göra jobbet. Faktiskt så gruvar jag lite, att göra det här för att kunna göra det jag hatar mest av allt, ta blodprov! Huvva!
 
Lev å må!
 

Framgång...

Just nu är det framgång på ganska många plan.
Efter en hel den skriveri och gnällande fick jag tillbaka pengarna för biljetterna till Småstadsliv Live som blev inställt. Tackar för den Ticnet.
Idag ska jag till Lycksele och påbörja KBT för min stickrädsla...intressant...
Har äntligen fått sjukintyget från läkaren, tror att de haft datatrubbel, och att det var därför det dragit ut på tiden. Är sjukskriven tom. sista dagen denna månad, hoppas hoppas att de hunnit hitta något tills dess...tvivlar på det men, hoppas ändå...
Har fått remiss till Lycksele för skiktröntgen och gastroskopi, men har ännu inte hört något från just Lycksele lasarett om någon tid ännu.
Åksjuketabletterna verkar hjälpa hyffsat bra mot illamåendet, men tyvärr märker jag att effekten av dem börjar avta. Måste ringa läkaren och fråga om det går att ta två på en gång. Det värsta är att jag blir ju så trött av dem, så jag kan inte ta dem när jag ska köra bil, som idag, och då får jag lov att må kräks-illa...
Så, det är väl ganska mycket som vanligt just nu...
Jaana har skällt lite älg, men inte lyckats ställa någon ännu. Jag har varit en värdelös passare eftersom jag inte kan hålla mig vaken med tabletterna i kroppen...så det är inte så kul, mest besvärligt.
Så att, så är läget för tillfället...

Lev å må...

RSS 2.0