Lite morgongnäll...

God morgon!
Hoppas att ni har just en sådan i alla fall.
Jag vaknade av ett groteskt illamående för ett par timmar sedan, så fram till 20 i 7 försökte jag att bara ignorera det och somna om, utan att lyckas. Bara att kliva upp och ta sina "mediciner" (Omeprazol och Postafen).
 
Det känns lite som det "spänner" i mellangärdet, och om jag trycker eller masserar blir det genast värre. Att bara värma lite försiktigt går bra, man det får absolut inte komma något tryck på magen, då känns det som jag ska kräkas. Det blir lite jobbigt att andas, för i varje utandning så känns det som jag ska kasta upp. Om jag måste gå upp på övervåningen så känns det som jag ska kasta upp, känner jag en doft (stark eller svag spelar ingen roll) så känns det som jag ska kasta upp. Det är fruktansvärt.
Under den här perioden som jag varit sjuk, dvs. i snart två månader, så har det varit kortare episoder där jag trott att jag håller på att bli bra, och tänkt Jippi, NU är jag frisk. Däremot så håller det inte mer än två dagar, sedan är det som idag, horribelt!
Hjälper inte medicinen så ska jag ringa på sjukan, jag vet inte vad de ska kunna göra för mig, men det är outhärdligt, jag blir tokig, galen, hela registret av insane!
 
 
Jaana har redan hittat på två morgonbus. Den ena var att ta min pennvässare från Vardagsrumsbordet (!?), och sedan bita sönder den så alla "väss-rester" hamnade på bäddan i vardagsrummet. Suck! Och när hon skulle ut och morgonpinka så smet hon iväg på andra sidan gatan. Tror hon är i någon trotsperiod igen, eller så är det bara överskottsenergi eftersom hon inte jagat på två dagar, men nu är det ju uppehåll till 10 oktober, så hon får lov att härda ut.
Mira är som vanligt morgontrött, så direkt efter att hon fått göra sina morgonbehov så gick hon till sängs igen.
 
Jo, igår upptäckte jag att Jaana hade lyckats tappa en bit av en tand. (Låter värre än vad det är). Det är inte alls mycket, och när jag skulle visa Magnus så lyckades jag inte ens hitta åt det igen. Hon verkar då inte störas av det, för hon äter som vanligt och visar inga tecken på obehag i munnen, men jag måste hålla ett öga på henne om det skulle förändras, så att hon slutar äta eller tugga på ben, för då kan det ju vara att hon har ilningar. Vette katten vad hon har gjort för att lyckas med det, men men.
 
 
Hör och häpna, det är nästan så jag längtar till det kommer snö, så man kan ta sig fram i skogen på skidor. Det är så mycket lättare att vara tyst på snö, och det är Mycket lättare att åldersbestämma spårstämplar i snö.
Har aldrig jagat på skidor förr, men det känns som att en del av älgjakten i år kommer att bli på just skidor, så, ja. Tro jag ska fixa nå stighudar så jag slipper ha det bakhalt, för jag hatar när det är ett steg framåt och två steg bak!
 
Näh, nu ska jag bara ta det lungt ett tag, se om magen behagar lugna ner sig.
 
Hare gött!
Lev å må.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0