Till skogs...

Både igår och idag så har jag varit i skogen.
Igår var det helt underbart vackert, och jag är glad att jag valde att gå med hunden, annars hade jag nog frusit ihjäl på pass. Jaana hade ett upptag på vad vi misstänker var en mindre oxe, som tyvärr valde att ta vatten-vägen (SIMMA!) över till Stormyrberget. En passare hörde Jaanas skall, och sedan hur det kom en V-formad våg. Misstänker att älgen valde den vägen pga. dessa kära thailändska bärplockare som förde ett herrans oväsen inne på Mon. Jag valde att avbryta, dels för oljuden, och dels för deras säkerhet. Om jag skulle träffa på en älg, var fasen är då alla thailändare, kan ju inte ge mig till och skjuta, tänk om det är en rackare bakom någon stubbe eller så...hemska tanke!
Vi åkte i alla fall över till stormyrberget, och där fick Mange lov att gå med henne (pga. min mage), och tro på rackarn hon hade upptag på tre olika älgar! En älg sprang förbi Magnus mamma och pappa som satt på ett av passen, men de hann inte vara med, så den älgen fick leva. Det var mest troligt en fjoling.
Lika bra var det. Jag vill ha en hund som ställer älgen, inte en som vallar den.
Idag har det gått lite segare, inget upptag. Förmodligen var alla älgar på ovansidan vägen, för på nedersidan var de då Inte, det kollade jag och Jaana. Eftersom pejlen ger med huvudbry än vad den kan hjälpa till att visa vad som blivit "slagat", så valde jag att köra utan pejl idag. Gick hur fint som hellst. Jaana kom springande förbi ungefär 1 ggn/15-20 minut, och sedan iväg igen. Så just nu håller hon lagomt långa sökperioder, tyvärr har vi upptäckt att hon inte söker ut så brett. (Pejlen är bra på det viset att man kan se om man går antingen för fort, eller för långsamt).
 
Nu undrar säkert en del; Kan du verkligen jaga när du har dina magproblem?
Hm, kanske inte, egentligen. Men jag vill inte bara sitta hemma i soffan, göra ingenting och känna att kroppen tynar bort. Jag kan inte gå så mycket som jag önskat, jag hade gärna gått med hunden hela dagen, men det klarar jag inte av som det är just nu. Men jag försöker i alla fall bita ihop och gå i 2-3 timmar med henne. Medans jag går, så märker jag faktiskt inte så mycket av det, Men, efteråt. Nu såhär på kvällskvisten mår jag riktigt piss-illa och "straffet" för att jag rört på mig lite kommer som ett brev på posten. Faktiskt så är det ju inte så speciellt ansträngande att gå med hunden, man liksom "lunkar" fram i skogen, stannar till lite då och då för att hunden ska få söka ut ordentligt. Så det är inte speciellt fysiskt krävande om man är fullt frisk.
Jag har en teori också. Jag har ju märkt att jag börjar må fruktansvärt illa vid minsta lilla ansträngning, men Om jag bara skulle sitta stilla, så innebär ju det att min kondition skulle bli sämre och sämre, och detta skulle leda till att allt mindre ansträngning skulle göra mig illamående.
Därför jagar jag, även om jag kanske inte borde, jag vill helt enkelt inte mögla fast hemma i soffan eller i sängen. Jag tror på att man måste göra något man själv tycker är roligt, för att man inte ska deppa ihop fullständigt. Det är fan inte roligt att vara hemma hela tiden, det är tråkigt. Men vad ska jag göra?
 
Näh, nu ska jag skriva i jaktdagboken som jag har gjort.
Tänkte att det kanske kunde vara kul för laget att få läsa i den om några år.
 
Lev å må!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0