Pulsklocka eller inte?

Det är samma sak varje gång jag ska springa. Min sambo tycker att jag ska använda pulsklocka, och personligen är jag emot tekniska hjälpmedel som tydligen ska veta bättre än min egen kropp.
 
Visst, jag har inte tränat på länge, men att "lyssna på kroppen" sitter i sedan tiden som aktiv tyngdlyftare, skogslöpare, kort och gott sedan jag var träningsnörd.
Att lyssna på kroppen är A och O vid träning, ignorerar man varningssignaler som smärta, utmattning, törst osv. så kan det snabbt gå illa. Eller, det är då mina erfarenheter. Hur ska pulsklockan kunna veta när jag får mjölksyra? Hur vet den om det gör ont någonstans i kroppen, det enda den talar om är vad min puls ligger på. Jag menar, känner man inte själv om det går för fort eller är för tungt!?
Näh, när jag springer, så springer jag så länge kroppen orkar, sedan drar jag ner på tempot tills andningen är hyffsat normal, och om kroppen känner sig stark så drar jag på igen. Jag har inte satt upp tider för mina intervaller, utan det är kroppen som styr intervallerna. Ju mer tränad jag blir, desto längre blir intervallerna.
 
All form av smärta eller obehag är jsg observant på under träningen. Gör det ont? Var gör det ont? Hur gör det ont?
Är det en kort muskel som spänner? Stanna, varva ner, stretcha, blir det bättre?
Skaver skon eller vad är det som gör ont på hälsenan? Sväller den, vad händer?
Jag lyssnar till kroppens signaler Hela tiden, analyserar signalerna och gör helt enkelt något annat om kroppen säger ifrån. Gör det ont att köra benböj? Men gör en annan övning då!
 
Alla är vi olika. En del av oss behöver fasta rutiner under träningen, ett program att gå efter. Andra behöver frihet i träningen, att få göra det man känner för. Jag har en plan A, spricker den, så tar jag plan B, eller C, för sådana har jag också.
 
Hur gör ni när ni tränar?

Året 2013

 Året är inte slut ännu, så än finns det plats i minnesbanken för 2013.
För första halvan av året finns inte mycket dokumenterat, utan bilder och så började komma till när jag skaffade mig en ny telefon, och nu har jag "blåtandat" över en hel hop med bilder för att kunna visa er. Dessutom är det inte mycket att se av de första 3-4 månaderna, jag var arbetslös och sprang som mest mellan olika sysselsättningar och arbetsförmedlingen. Men, under tiden drömde jag, och jobbade hårt, för att komma åt en yrkesförarutbildning, dvs jag jobbade på ett förverkligande av en dröm jag länge haft....
Jag är verkligen helkass på att lägga upp bilder, jag vet...men här kommer de, några stycken.
 
 
Här var det sommar, regnigt, men jag var så lycklig. Här sitter jag i en lastbilshytt, på väg till Husum med ett massalass. Dit har jag varit Massor med gånger denna sommar och fram på hösten.
 
En helg åkte jag hem till Vilhelmina. Hade lovat min kära kusin att göra något roligt på en vägg i deras blivande hall. Här tänker jag inte ta på mig äran, för här fuskades det i massor med både Overhead och blyerspenna innan vi började pensla dit färgen på riktigt...må vara konstnärlig, men det finns gränser.
 
Det var en fin sommar, och en hel del tid spenderade jag med goda böcker i de nyinköpta hängmattorna. Ibland drog jag med grannen uti mattorna, läste och drack smultronsaft. 
 
Gräsklipparen behövde en översyn, så jag bytte ut kniven, luftfiltret, och "klumpen" som kniven sitter fast i. Och näh, jag är inte rädd att använda mina händer, trots att jag tycker om att låta naglarna växa ut. Går de av så går de av, inte mer med det...
 
I våras gick jag med i jaktskytteklubben, fick sitta som markör på älgbanan bland myggen. Men det var varmt och skönt om kvällarna, så det kunde vara riktigt mysigt. 
 
På min födelsedag drog vi upp till fjälls....vi gick från Ransardammen och uppöver sjön och hittade en väldigt fin tältplats, så där stannade vi i två nätter och mådde gott.
 
Fiskekort hade vi köpt med oss, men det blev bara en liten öring. Den stektes ovanför elden och förtärdes på en hårdbrödsmörgås, otroligt vad det enkla kan vara som allra godast!
 
Såhär fint bodde vi! Förstår ni känslan när man kryper ut ur tältet på morgonen och får se denna utsikt! Om ändå alla dagar vore så!
Trots att det hade hotats med regn, så klarade vi oss. Det regnade runtomkring, men inte över oss, så vi hade sådan otrolig tur med vädret. 
En tidig morgon vaknade jag av ett hiskeligt kacklande, det var en orre som hade landat på tältet, glidit ner för tältduken på baksidan, och sedan ställde den sig där och spelade för fulla muggar, med stylet uppfällt. Tror ni att vår kära Mira var lite het på att få komma ut ur tältet!? Fågelhund som hon är. Jaana däremot, hon lyssnade en stund, men rullade sedan ihop sig igen, beredd på att agera mattes huvudkudde.
 
Inför älgjakten kan det vara bra att röja bort sly och kvistar som försämrar sikten från älgpassen. Jaana intog förarposition medan husse var ute och röjde upp vid det sista passet. Av en händelse, när nyfikenheten blev för stor, ställde hon sig mot ryggstödet och råkade pressa rumpan mot tutan. "TUT", och det lustiga var att hon förstog inte alls att det var hon själv som orsakat ljudet, när hon frenetiskt började kolla efter renar på vägen, för dem brukar man ju tuta på...
 
Ute i skogen med hunden. 
Strax innan kortet togs, när jag skulle samla ihop tändstickor, kniv, bössa och hund vid bilen, så blev jag nästan påsprungen av en kviga. Hon kom som skjuten ur en kanon, stannade och tittade nyfiket på mig med sina vackra, kloka ögon, innan hon kastade och sprang tillbaka in i skogen, med en överlycklig hund i hasorna. Hon lunkar förmodlingen omkring och äten granskott just nu...
 
Ett pass, med ett sittunderlag som mormors väninna gjort till mig. Bössan som jag kunde köpa förra hösten, med hjälp av min underbara släkt, familj och vänner. Älgarna var inte på hugget den här dagen.
 
Här är mitt livs fösta timmertrave. Det tog en lång stund att göra, men för att vara mitt första så var jag ändå ganska nöjd. Virket ligger tätt och jämt mot stolparna. Ändarna på virket är inte jämna, men som sagt, det var mitt livs första trave... Detta är på skolan, på övningsfältet.
 
En fin helg, och jag tog med mig lilla gumman ut på jakt. Helt dött på skogen, det enda vi såg var spår från en ekorre. Jaana tyckte att det var roligare att ha näsan under granar, stubbar och rotvältor istället för i luften...
 
Jag fick en så rolig julklapp av Magnus mamma i år. En "Marion-tomte"!  Hon vsr dock lite sur över att det inte fanns leksakshundar i form av hälleforsare, men den har ju svart nos i alla fall....
 
Magnus mamma gör inget halvhjärtat. Såklart så måste man ha matsäck i skogen! Och bössan!
Så i "min" ryggsäck fanns en termos, en smörgåslåda med två smörgåsar, en med ost och den andra med skinka. En kanelbulle, tändsticksask, falukorvsring från Scan, sittunderlag, en kosa och sist med inte minst, extra ammunition till byssen och en yxa!
Visst är den underbar!?
 
Såå, det var allt för denna gången.
Lev å må, och Gott Nytt År 2014, om jag inte kommer mig för att blogga mer under 2013...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hon som skulle göra köttbullar...

Jag har fortfarande inte kommit mig för att göra några köttbullar, men imorgon är ju sista dagen innan jul, så det lär väl bli då det händer.
Annars då? Jo, idag var vi till Villis en sväng, hälsade på mormor och morfar och Magnus handlade lite julklappar.
När vi kom hem slet jag tag i snöstyret och skottade hela gården, och därefter käkade vi pizza i goda vänners lag. Mår inte tipptopp så jag drog hem när det drog ihop sig till jultvagning i badtunna.
 
Vet inte om jag berätrade det sist, men Jasna har varit och sträckt sig och gjort sig illa, och nu vill jag bara att hon ska bli bra, alternativt att röddagarna passerar fort som faaa....så jag får ta hennne till någon bättre vetande, blir orolig för min lilla gladskit.
 
Imorrn ska julgranen in i stugan, pyntas å kläs ut till oigenkänlighet. Har köpt helt ny, fast gammal julbelysning, en sån där magisk julgransbelysning som är 1000 gånger bätte än dagens skit! Den går nämligen att ta isär i kontakten, så den är Super enkel att fästa i granen och få kontakten på rätt ställe. Idiotiskt kan kanske en del moderna människor tänka, eftersom de är ojordade, men vi har gjort ett alldeles eget litet uttag för vår julgrsnsbelysning, och inget reducerar svordomarna kring julen så mycket som denna belysning. Den är helt enkelt fantastisk! JulgransbelysningsHuvudvärkMedKlisårIHårbottenÄrLikamedVäck!
 
Nu ska jag vila och ladda inför morgondagens stök och bök.
 
Lev å må
 
 

Fisk med ben

Idag har jag gravat lax inför julen.
Annars brukar jag baka en massa, men eftersom det varit som mest fullt upp med uppkörningar osv så har det "vanliga" julstöket fått stå åt sidan, allt annat har helt enkelt varit viktigare.
Och vad är väl gravlax utan sås? Inget vidare, gott, men inte fantastiskt.
Recepten har jag fått av min kära mormor, därför blir det också godast.
 
Vovvsingarna har fått varsitt nytt tuggben. Ute i hundgården är det älgben som gäller, inomhus får de nöja sig med...annat, som med 100% säkerhet inte alls är lika bra, men jag vill inte ha älgblod på golven.
 
Jag känner mig helt ur fas. Har absolut Noll i julkänsla, enda julmaten jag fixat är fisken (det viktigaste enligt mig), utom sill då, kan äta det, men det är väl inget som får mig att hoppa jämfota av glädje direkt.
Köttbullar tänkte jag göra imorgon.
Var är all inspiration jag brukar känna, tror den är lika borta som snön.
 
Jaja...
 
Lev å må.
 
 
 

Trötthet...

Skolan är slut, avklarad, finito. Vad tomt det känns!
Jag sover som en stock om nätterna, utan nervositet inför stundande prov och uppkörningar. Men, snart är jag på gång igen, då blir det några veckor av intensiv utbildning, och jag kan inte låta bli att undra om jag kommer ha lika lätt för CE-kombinationen som jag hade för C-kortet? Dumt att fundera kanske, men det blir intressant att se hur synkad jag kommer att vara med min blivande lärare, dock är magkänslan bra.
 
Min kära lilla Jaana ligger och "tuttar" i sömnen, precis som om hon fortfarande var valp och letar en spene. Så har hon gjort sedan hon var liten.
Jag är lite orolig för henne, tror att hon antingen halkat på isen och slagit sig, eller toksprungit med ouppvärmd kropp, för hon har ont i ena bakbenet/höften. Tänkte jag skulle vänta tills efter helgen, är hon inte bra då så får vi ta en svängom till veterinären och kolla upp det. Men som sagt, jag misstänker en sträckning, eftersom hon bara får ont vit töjning. Ska lite försiktigt hjälpa henne med stretching och se om det hjälper.
 
Nu ska jag göra upp en eld i pannan. Känns en aning kyligt inomhus. Vädret har ju varit så milt att vi inte behövt elda något, himla konstig vinter i år. Knappt någon snö har vi, och så fort det kommit några cm så blir det mildare och det vita fluffet förvandlas till en isgata.
Jo, kloklippning och hårbollsborttagning står också på agendan idag. Djurvård, alltså.
 
Lev å må!

Verkligheten kommer ikapp...

Idag är det tisdag.
Tisdag med 3 dagar kvar, sedan är utbildningen klar.
Hur kunde jag någonsin tro att jag "aldrig kommer lära mig dethär!?", för nu kan jag allt detdär.
Jag är en nybliven yrkeschaufför, en mycket glad sådan. (Jag måste verkligen sätta mig och skriva min lista på "100 saker att göra innan jag dör", för vid det här laget har jag bockat av flera punkter).
 
Jag började i maj, men det känns som om det var 2 år sedan.
Sedan i maj har jag alltså lärt mig en massa om bromssystem, kopplingar, tryckluftsystem, farligt gods, truckar, kranar, hjullastare, utlandstransporter, you name it!
Vi pratade om det på skolan igår, och jag sa att utan en så fantastik klass, så hade det blivit mycket tyngre! Så är det verkligen, alla har peppat varandra till 1000. Vi har haft samma intressen och mål, och vi har hjälp varandra dit.
 
Men, bara för att det är tre dagar kvar så är det inte över.
Finns möjligheterna så försöker man fånga dem.
Marion vill gå ifrån skolan med full pott, alla behörigheter som jag kan få, vill jag ha.
Det är två uppkörningar kvar, en på styckegodskran och en på hjullastare. Timmerkranen gjorde jag igår och fick godkänt (UNDERBART!).
 
Eftersom all teori avslutades med YKB-provet, så påbörjades en ny fas i teorin.
Jag började med släpteorin. I norrlands inland kommer man inte speciellt långt på bara ett C-kort och en massa andra behörigheter utan att ha just släpkortet. Så där är jag nu, i släpvagnshimmelen. Jag har bara gjort det grundläggande ännu, men kommer snart in på det tekniska, dvs. det som brukar vara liiiite klurigare.
 
För att summera allt;
Jag är lycklig att jag kommit så långt, att jag uppfyllt en dröm jag länge haft.
Äntligen har jag förstått vilken otroligt stark person jag är, och jag har inte bara förstått, jag har även accepterat mig själv och min styrka, vilket känns otroligt skönt.
Hela den här processen med att ta lastbilskortet har även påverkat mig personligen. Jag har genomgått en sådan förändring i mig själv, en tillfredsställelse med livet, Mitt liv.
Lejonet i mig har vaknat och jag känner mig oerhört stark och tacksam.
Jag har äntligen förstått att jag är bra, precis som jag är! Näh, jag är inte bara bra, jag är bäst!
Utan min familj, mina underbara vänner, praktikföretaget jag varit hos, nuvarande klasskamrater och lärare, hade jag nog inte kommit dit jag är idag, tack! Ni är fantastiska allihop, med all pepp och stöttning, TACK!
 
Lev å må!
 

RSS 2.0