Sällan...

Det är väldigt sällan jag sätter mig till ro och författar några rader...
Det känns på något sätt som att det inte skulle vara er till någon större glädje att läsa om friktionskoefficienter, Standard Hand Force och annat som har med lastsäkring att göra, eller truckkörning, eller kran-teori och annat att göra heller, för den delen.
Jag är alltså fortfarande djupt ingrottad i mina studier, som ska leda till slutmålet, körkortet för tung lastbil samt behörigheter på truck, hjullastare och fordonsmonterad kran, yrkeskompetensbevis och litte annat. Nu är det knappt två månader kvar tills jag är klar.
I onsdags skrev vi provet på lastsäkringen, gick prima. Finns det något bättre än att kämpa för en sak och sedan slippa göra omprov!? Näh, det gör det inte! För fan så tröstlöst det är att plugga till ett omprov, tror faktiskt inte att jag har gjort det sedan jag fick omprov på optiken i fysik A, när jag gick "ettan" på Naturvetarlinjen. Hatar omprov, därför satsar jag alltid på att grejja det på första försöket. Hittills har jag lyckats, efter ovannämnda omprov.
När C-kortet är avklarat så ska jag på direkten kasta mig in på E-kortet också, sedan har jag nog det jag behöver för ett tag framöver. Även om det kliar i fingrarna efter att få ta grävmaskinskort, behörighet på hjullastare för anläggningsarbeten hade inte heller suttit fel, för nu får vi bara på godshantering.
 
I övrigt så har jag funnit mig en vän, en riktigt fantastik och varm person som jag inte kan annat än älska! Hon är helt fantastisk! Snacka om glädjespridare och batteriladdare! Så på sistonde har jag upplevt en inre lugn inom mig själv, som jag aldrig upplevt tidigare, en harmoni som jag inte trodde fanns. Jag får stöd när jag behöver det, en redig spark i röven när så krävs, en jävla massa skratt, fantastiska djup-samtal, och framförallt så känner jag mig accepterad för mig, Hela mig, precis som den jag är! Fattar ni hur underbart det känns?! Och allt är helt okomplicerat, det är raka rör och fullständig ärlighet, precis som jag vill ha det, och hon likaså. Summan av kardemumman, vi stärker varandra.
 
Nu måste jag ta tag i min borttappade vardag.
Jag måste på affären med alla pantburkar och för att köpa kattmat, på återvinningen med papper, kartong och glas, stryka all tvätt m.m. m.m. Det oändliga ekorrhjulet.
Men ,så ikväll ska jag hem till mina älskade familj i Vilhelmina, skruva i bilen med min morbror, sprätta en kall och prata lite skit. Må gott i några timmar...men först, som sagt, min borttappade och InteHunnitMedAlltSomSkaGöras-vardag.
 
Lev å må!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0