Slem i hela huvvet...

Ja, det var det kortfattade beskrivningen på mitt tillstånd.
 Det kommer sig av nästäppan jag gått omkring med i typ 5-6 veckor, och då har det orsakat fulla bihålor, som trycker och ställer till det, därav huvudvärken med flimmer och illamående.
 
Blodtrycket såg bra ut.
Jag hade ingen feber heller.
Ändå känns skallen som bly, så jag investerade i en nässpruta för att kunna skölja bihålorna. Hoppas innerligt att det ska fungera.
Så läkaren sa att det bästa innan läggdags är att skölja näsan, ta nezeril och alvedon. Då borde det släppa inom ett par-tre dagar.
 
Näh, nu måste jag vila. 
Blir så himla trött hela tiden.
 
Lev å må.

Migrän!?

Vad jag vet har jag aldrig haft migrän, visst kan jag ha haft en sjujäkla huvudvärk, men inte som den jag har just nu...
 
Det började igår eftermiddag, när jag höll på att svinga ihop typ världens godaste köttfärs till min lasagne. Den både doftade och smakade ljuvligt. Där någonstans började det.
Som vanligt fnyser jag lite över mig själv, "äh, det går säkert över snart". Men, det gör det inte. 
Misstänker att det beror på denna fördömdade nästäppa jag dragits med i flera veckor, så tillslut ger jag upp och tar lite nezeril, eftersom koksaltlösningen absolut Inte fungerar! 
Nästäppan ger med sig, men inte huvudvärken.
Tvingas ta en alvedon för att kunna somna, det lyckas, även om mina nattliga toabesök avslöjar att huvudvärken är kvar.
 
Jag har fortfarande huvudvärk när väckarklockan påminner om att det är förmiddagsmåndag, 03.30.
Nästan i Lycksele blir det som "myrornas krig" framför ögonen.
Väl inne på sågverket är jag så vimmelkantig så jag är rädd att trilla ner från kranen, känner mig trött och yr.
På väg hem, när jag har 4,5 mil kvar tvingas jag vika in på en parkering för att kräkas.
 
Nu måste jag se till att ordna något ätbart.
Jag känner mig så sjukt uttråkad, men det enda som verkar hjälpa är att ligga i vårt sovrum, försett med mörkläggningsgardin. Jaja, imorgon ska jag få komma upp på sjukan på undersökning. 
Hoppas att huvudvärken släppt tills dess, alternativt att det beror på något naturligt och ofarligt. Jag kan ändå inte låta bli att vara smått orolig.
 
Lev å må.

Fredagsgott från trädgården...

 
Idag efter att jag hade cyklat och hämtat Lilleman på skolan, fick jag ett litet il.
"Jisses så gott det skulle vara med vinbärssaft!" 
 
Sagt och gjort, ut i buskarna och plocka in några kilo rödvinbär, tjopp ner i saft-Majan, i med socker och TaDaaaa! Typ världens godaste saft!
 
Grämer mig över att inte matkällaren är klar, då skulle jag kokat saft på alla bär vi har, kanske gjort gelé av en del. Men alltså, nästa höst, då ska jag baske mig ha en prima källare under köksgolvet!
 
Lev å må!

En snabbis...

Drar iväg ett hastigt inlägg innan jag ska följa Lilleman på fritids.
På onsdag börjar skolan, så då lär jag ju vara mer död än levande när jag ska kliva upp och göra frukost, för att därefter följa han till skolan. Jag har ju eftermiddagsskift, så det är ju det berömda livspuzzlet det handlar om.
Meen, jag får väl gå och sova igen när jag lämnat honom, så jag orkar jobba på natten sedan.
 
När jag lämnat Lilleman så ska jag göra veckans storhandling. 
Därefter blir det raka spåret till MVC för inskrivning. Lite sent kanske, men jag kan ju inte hjälpa att det varit semester osv. Alla må vi ju få vara lediga en stund.
Jag har ju gått in i vecka 17 nu, så snart har halva tiden gått. Herregud, kommer jag ens hinna med att förstå och njuta av graviditeten? Just nu känns det som tiden flyger fram.
 
Jaja, på med paltorna och cykla upp till skolan/fritids med R.
 
Lev å må!

Annars då?

Jahapp, vad händer i övrigt då, på den där lilla gatan i Åsele? 
Hundarna har fått varsin "box" i hundstugan.
Ni minns kanske att jag satte vindpapp och reglade upp väggarna? 
Min älskade karl förbjöd mig nämligen att hålla på med isoleringen, vi hade ju just fått veta att vi skulle ha barn. Då tyckte han att det var högst olämpligt att jag skulle hålla på med det, och det tyckte tydligen alla utom jag själv, som gärna skulle satt på en andningsmask och gjort det själv. Är ju som en 5-åring, "Kan själv!".
 
Baco, "Bubbas" även kallad, hörde att matte var i stugan, och nyfiken som han är, kom han som en raket in genom luckan. Just nu har de varsin trasmatta att ligga på, men biabäddar ska införskaffas.
 
Jaana har sin del precis innanför ytterdörren. Eftersom vi har öppet mellan hundgårdarna så länge som Jaana inte löper, så har vi kunnat se vilken sida respektive hund gillar bäst. Då vet vi ju vilken sida vem ska ha, när löpen väl sätter igång.
 
I växthuset växer det, kanske inte helt oväntat. Detta blir den femte gurkan att skörda. Det är så gott med hemodlat!
 
Tomaterna, ja, det växer så det knakar, Men, norrland, i alla fall i vår trädgård, verkar det vara för få soltimmar för att de ska kunna bli sådär härligt röda. Grannen hade också provat röda tomater, utan lycka, däremot hade gula fungerat bättre. Så, nästa gång provar vi gula tomater. 
 
Ja, så var det med det.
Nu är tvätt och tumlare klar, dags för nästa laddning då...
Allt är som vanligt med andra ord.
 
Lev å må!

PCOS - Polycystiskt Ovarialsyndrom

För att få lite bättre förståelse för vad detta PCOS är för något, surfade jag in på 1177s sida och hittade lite information. 
Kortfattat innebär det följande;
 
1. Man har många äggblåsor, antingen på den ena, eller på båda äggstockarna.
 
2. Om man har PCOS märks detta genom att man sällan eller aldrig har mens (check)
 
Man kan få mycket finnar (ja och nej)
 
Man kan få mycket hår på kroppen, på ställen där hårväxten annars är vanligast på män, t.ex. på hakan och överläppen, under eller runt naveln, på låren, mera utbrett vid pubesområdet (check - och jag Hatar det!)
 
Man har lätt att gå upp i vikt (check)
 
3. Den uteblivna eller sällan förekommande mensen beror på för höga halter av testosteron, vilket gör att äggen inte utvecklas tillräckligt, och därför uteblir även menstruation. Det finns alltså ägg, men de får aldrig chansen att mogna tillräckligt.
 
4. Att gå ner i vikt kan öka chanserna att bli gravid, eftersom då minskar testosteronhalten.
Själv gick jag ju ner 20-25 kg, sedan kanske jag gått upp ca 5-6 kg igen, men har ändå lyckats hålla vikten någorlunda stadig, trots ett enormt hektiskt liv det senaste året.
 
5. Att tillföra hormoner i form av P-piller, Diane (vet jag inte vad det är), eller Spironolakton (vet jag heller inte vad det är), men i alla fall någon form av östrogener, kan hjälpa till att dämpa t.ex. hårväxten.
 
6. Den största negativa effekten av PCOS är att det ökar risken för hjärt - och kärlsjukdomar, samt Diabetes typ 2.
Detta är ju inte till min personliga fördel direkt, eftersom jag har diabetes typ 2 i släkten, det får mig att inse hur Otroligt viktigt det är att jag försöker motionera regelbundet, samt försöka äta nyttigt och regelbundet.
 
7. Den största Positiva effekten av PCOS, är att kvinnor som har det, har lättare att bygga muskelmassa än dem som inte har PCOS. Man får alltså ökad fysisk prestationsförmåga.
En annan sak som kanske även kan ses som positivt eller en fördel, är att kvinnor med PCOS har visat sig vara fruktsamma/ fertila längre. Så även om de har svårt att bli gravida, brukar de ändå få lika många barn. Dvs. klimakteriet inträffar senare.
 
8. Man uppskattar att ca 10-20 % av alla kvinnor har någon grad av PCOS. Många får problem med ofrivillig barnlöshet, men inte alla. Man har i alla fall konstaterat att kvinnor med PCOS oftare behöver hjälp genom IVF, men oftast hjälper det faktiskt med att bara få hormontabletter, t.ex. Pergotime för att kunna få ägglossning.
 
Källa: 1177
 
 
 
Varför skriver jag nu om detta? (Detta är min egen erfarenhet jag baserar följande på...)
 
Jag vill skriva om detta för att jag har skämts.
Varför har just jag förbannats med att vara en "sämre kvinna" som inte kan få barn?
 
Vad är det som är fel på mig? Jag känner till och med i kroppen att allt inte är rätt, jag får PMS, men sedan händer inget mer. För att få hjälp av sjukvården krävs att jag lämnar blodprov, och jag är så dödligt rädd för nålar.
Jag går KBT (kognitiv beteendeterapi) för att kunna ta blodprov, det misslyckas och sjukvården ger upp, man har aldrig träffat på någon med sådan extrem FOBI som jag har. Jag undrar var jag kan vända mig för att få ytterligare hjälp, men det finns ingen mera hjälp att få. Jag är hopplös.
 
 
Haha, ser så otroligt pluffsig ut här, men kan faktiskt förklara det med typ 5 lager av kläder, för fy tusan så kallt det blåste där på toppen av Stekenjokk.
 
För tre år sedan kom insikten.
Jag kommer aldrig att kunna få egna barn.
 
Då ser jag till att skaffa ett jobb som är inom en mansdominerad bransch, det ger bra betalt och är svårt att kombinera med familjeliv och småbarn, men för min del saknar ju det betydelse. Dessutom är män rakare och ärligare än kvinnor på en arbetsplats. Det är sällan viskande och skitsnack, utan raka puckar. Det uppskattar jag.
Jag ska jobba ihop till en bra pension, leva livet gott. Njuta. 
Ja, helt enkelt göra mitt liv så positivt som jag bara kan, utan biologiska barn.
 
 
 
Sedan kommer chocken som kräver tre graviditetstest och faktiskt även det tidiga ultraljudet för att jag ska börja förstå att "Nej, det är inte pga dålig kost och mindre motion som jag ökar i vikt, något...NÅGON växer i mig, i min mage!" Och trots idog hjärntvätt på mig själv, av mig själv, så är lyckan total!
 
 
 
Summa av detta?
"Det är alltid för tidigt att ge upp"
"Under kan ske"
Klyschigt, men sant.
 
Lev och må.

0400, Full av förväntan.

Vaknade egentligen för att gå på toa.
Sedan kom jag på vad det är för dag, och vad min älskade har lovat att vi ska göra idag, och då blev jag genast pigg. Dessutom verkar jag vara inne i en period av hunger igen, senast var för en månad sedan, på Åsele marknad, då var jag hungrig Hela tiden! Får ta itu med det snart...
 
Igår fick jag Äntligen kontakt med barnmorskan. Efter att hon kommit tillbaka från semestern har det varit stört omöjligt att komma fram på telefontiderna. Men, efter typ 4e lämnade meddelandet till växeltelefonisten, om att jag önskade att barnmorskan skulle ringa upp, för att jag är i vecka 16 och Faktiskt vill skriva in mig (!) så gick det snabbt. Barnmorskan ringde upp, jag fick tid för besök, samt information om att jag hade ett stort kuvert att hämta i receptionen på sjukstugan, innehållande papper som skulle fyllas i av mig och blivande pappan, inför det stundande besöket. Så spännande!
När jag skulle fylla i alla papper så insåg jag att en förälder hade varit bra att ha, för att kunna fråga om släktsjukdomar. Mormor fick ett samtal med en massa frågor om TBC och olika vacciner. Kan ju tillägga att jag var 12 år sist jag fick en spruta, den rutinmässiga stelkrampen. Det är alltså 17 år sedan. Skillnaden var att då gick det att ta sprutor på mig, även om stackars skolsköterskan fick hålla på i säkert 30 minuter för att få sticka mig. Men, hon var tålmodig, inte tjatig eller arg, som alla andra hade blivit. Hon konstaterade mest att jag var livrädd, och det fick ta den tid det tog, men sprutan skulle jag minsann ha!
Jag fasar inför blodprovet som jag Måste ta nu under graviditeten...huuuga. Har lovat mig själv att försöka styra om paniktankarna, till ett mer rationellt "Jag gör det för barnet". För fobiska tankar är så långt från rationella man kan komma!
 
Nu bara måste jag ta en banan, magen kurrar.
 
Lev å må!

Nattligt kärt besvär...

 I förrgår natt var det första natten på en och en halv månad som jag sov helt ostört, från kväll till morgon.
Hrm, till skillnad från natten mot idag, tisdag, som krävde tre toalettbesök. Jag konstaterade att min favorit bland sovställningar måste uteslutas, blir så fördömdade nödig Direkt som jag lägger mig på mage.
Problemet är bara det att magen har inte blivit Så stor ännu, så att det liksom inte går att rulla över på den. Varpå jag lätt hamnar på mage, och vaknar direkt.
Jaja, snart är den väl tillräckligt stor för att fungera som naturlig bromskloss. Men då har väl " Pyret" vuxit också, så jag måste ränna upp om nätterna i alla fall.
 
Detta är ju ett helt nytt kapitel i mitt liv.
Jag ska försöka dela med mig av bitar som är ganska känliga, men jag vill göra det för att det förhoppningsvis ska kunna hjälpa någon annan i liknande situation som jag haft.
Nu är det inte konstaterat att jag har PCOS, för det kräver en massa prover, prover som jag hellre dör än genomför känns det som. Men jag känner det så kraftigt inombords att det stämmer in på mig. Ultraljudet visade på PCOS i mina äggstockar.
 
Därför vill jag berätta lite om det, och hur det känts för mig att se alla i min omgivning skaffa barn, medan jag själv gråtit mig till sömns för att det aldrig har viljat lyckas.
Hur det känns att vara den hårigaste kvinnan i bekantskapskretsen.
Hur det är att ha nål- och stickfobi, i kombination med att inte bli gravid, hur frustrerande det är att förklara att det inte "bara" är ett litet stick, när det borde vara den enklaste saken i världen.
Hur snabbt det går att nedvärdera sig själv, att inte anse sig själv vara en lika "duglig" kvinna pga ofrivillig barnlöshet.
Jag vill ge en bild av mina Åtta år i helvetet, perioden då "ej gravid" lika gärna kunde vara en kniv i hjärtat. Smärtan vid konstant misslyckande, hoppet, förtvivlan.
Ja, de känslor som ingen kvinna kan förstå, om hon inte själv varit där. De som längtar, hoppas, gör allt efter konstens alla regler, men ändå inte blir gravida. Medan de andra babblar på om att det "är bara att slappna av", "sluta tänka på det så ska du se att det går"...medan dem själva blir på smällen av att se på en penis.
 
Bitterfitta, kanske en del tänker nu.
Tänk så då.
Syftet är att om min resa kan hjälpa en endaste stackare, så är det värt att outa sig lite.
Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt jobbigt, för kvinnan, för paret. Huvva.
 
Nåja, så var det med det.
Mer om det följer...
 
Lev å må!

Bättre sent än aldrig...

Jo, tänkte bara berätta att min sambo och jag har, under största förvåning, på något mirakulöst sätt, lyckats bli gravida.
På första UL visade det sig att jag hade PCOS, kanske därför det tagit mig över Åtta (!!) år att bli gravid, totalt ovetande om varför.
 
Detta var alltså anledningen till min brutala trötthet och mina plötsligt mer frekventa toabesök, som jag trodde var symptom på diabetes (som jag har i släkten).
 
Att bli gravid hade jag gett upp för länge sedan, nål- och stickfobi satte stopp för att kunna kolla vad som var fel, trots behanling i KBT.
 
Första UL gjordes för tidigt, pga att jag alltid varit oregelbunden, samt att det tagit så lång tid (pga PCOS) så ville de kolla att det inte var utomkvedshavandeskap. Men allt såg bra ut, och det var ingen bläckfisk i min mage (som jag drömt om!?)
Så, i början på 2017 (februari) blir vi föräldrar.
 
 
Magen syns redan tydligt,  även om jag bara är drygt 15 veckor.
Åkte på första UL i tron att vi var i vecka 11-12 något. Väl där visar det sig att jag var 14+3 gången! En stor chock!
Allt känns jätte konstigt och overkligt,  samtidigt som jag är så ytterst tacksam. Det är magiskt att få bära ett barn, och en lycka som tyvärr inte är alla förunnade.
Vi är lyckliga och förväntansfulla. Detta ska bli en väldigt intressant livsresa, en helt ny erfarenhet (för mig).
Lycka!
 
Lev å må!

HjortronLycka

 
Den här gladskiten och min älskade vän Alexandra gjorde mig sällskap upp på hjortronmyren som aldrig sviker. Tyvärr var hälften omoget, och det kändes så förargligt att inte kunna plocka med sig allt. Men men, jag har åtminstone fått ihop runt 6 kg i år, så det borde räcka en litet tag iaf.
Vi hade otroligt tur med vädret, för när jag klev upp hemma i Åsele så var det regn och tjock dimma, men ju närmare Vilhelmina jag kom desto bättre blev det. Perfekt temperatur,  vi plockade i linne, så det var ljuvligt.
Nu är det bara resten av bären kvar att plocka. 
 
Lev å må!

RSS 2.0