Blandade känslor...

Hans och lilleman åkte bort igår, för att vara borta över helgen.
Skönt, tänkte jag. Egentid och plats för mig själv, några timmar där jag kan vara ego.
Jag har alltid tyckt om att vara mitt eget sällskap, ensamhet är något som jag njutit av.
Vad händer? 
Jo, de åker, första två timmarna kändes just sådär sköna som jag föreställt mig.
Sedan kommer en känsla som jag inte upplevt förut, eller någon gång kanske, men inte så påtagligt.
Ensamheten. Den dåliga sorten.
Vaffan gör jag nu?
När Hans ringer blir det bara mer påtagligt, och jobbigt. Han är ju på grabbhelg och ska ha det kul och hur mysigt som helst! Det står jag fast vid, man behöver sådant ibland, tid med en bästa vän.
 
 
 
Därför har jag bestämt mig att jag ska hålla mig sysselsatt. 
Gräset ska klippas och trimmas, det är marknad nästa helg, och då ska allt vara fint när det har en förmåga att dyka upp gäster. Och trimmar jag nu så är det perfekt till nästa helg.
Städa ska jag också göra, bädda rent inne på lillemans rum.
Sedan så har kontoret i källaren blivit det bortglömda rummet, det är inte klart ännu, så det ska jag försöka färdigställa. Tömma de sista kartongerna och ta bort allt skräp, åka med det som går, till återvinningscontainrarna.
Det finns alltså en hel del att göra.
Får se hur mycket av allt som blir gjort, men göra finns det gott om.
 
Men, imorgon är det söndag och då återställs äntligen ordningen i mitt lilla vita hus. Skönt!
Även jag verkar förändras med tiden...från att ha varit ensamvarg till extremt familjekär.
 
Lev och må.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0