90 dagar...

Nedräkningen har börjat så smått. Det är bara tre månader kvar.
Jag känner fortfarande varken oro eller nervositet inför förlossningen, mer förväntan. Jag litar på den kapacitet min kropp har, och skulle det skita sig så är det ju ändå inget jag kan påverka. Jag hoppas bara på att jag ska tuppa av innan de måste sätta kanylen i så fall.
 
Eftersom jag har min extrema fobi för nålar och sprutor, så blir det lite speciellt. Som tur är så upplever jag just nu sjukvården som mera lyhörd än någonsin tidigare. 
Blodprov har visat sig omöjligt att ta, jag drabbas av fullständig panik, börjar hyperventilera och blodtrycket skjuter i höjden av stressen som uppstår. Så det är en No Go.
Däremot så har det ordnats som så att extra O-blod tas "hem", jag ska få samtala med Aurora-sköterskor angående nålskräcken, för förlossningsrädsla har jag ju inte. Så jag får väl se vad det blir av allt. I den bästa av världar så skulle jag bara ignorera och låta nålar sättas, men det går verkligen inte. Kroppen reagerar och hjärnan stänger av, jag förlorar kontrollen. Otroligt frustrerande.
Självklart känns det jävligt att utsätta mig själv för de risker det faktiskt kan innebära, men vad ska jag göra? Vi har verkligen diskuterat och försökt hitta lösningar och provat en massa olika saker, men inget går.
Mitt hopp är såklart att allt ska gå bra, och att vi ska slippa komplikationer.
I detta fall tänker jag enbart positivt, för jag vågar inte annat.
 
Jag har börjat träna på att andas. Det kan ju vara bra att komma ihåg.
Väldigt användbart är det för övrigt, även med en sådan simpel sak som foglossningar. När jag ska kliva upp och det gör ont, då är det bara att komma ihåg att andas, så gör det genast mindre ont. Perfekta träningstillfällen med andra ord.
 
 
Imorse när jag klev upp och drog upp rullgardinen såg jag att det kommit lite mera snö inatt.
Det har legat ett tunt och bräckligt snötäcke sedan ett par dagar tillbaka, och inatt kom det en liten skvätt till.
 
Ni kanske minns att jag hade tänkt lägga upp en ultraljudsbild.
Jag vet inte varför, men det känns fortfarande fel på något sätt. Så jag ger upp den ideen. Närmaste släkt och vänner har sett bilderna, både från första UL i vecka 15, samt från RUL i vecka 20, och det räcker fint. Ni får helt enkelt nöja er med bilder på en växande mage då och då...
 
Nu tänker jag göra upp en värmande brasa i kaminen, och därefter ta en varm dusch.
 
Lev å må.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0