Gräsänka...

I helgen är jag gräsänka.
Eller, jag har ju gott sällskap av hundarna, fast de sover fortfarande.
Det är väldans tomt och tyst här hemma, men, jag får efterlängtat besök idag!
Min älskade "moster" Inga och kusin Marie kommer på besök. Det är alldeles för långt mellan gångerna, och nu är det nästan ett år sedan sist, och då grät jag som en borttappad och ville aldrig släppa kramen om dem. Jag har ställt in mig på att samma sak kommer hända idag.
 
Inga har i mångt och mycket varit som en mamma för mig. Det var hon som berättade allt om mensen när det begav sig. Det var henne jag gick till med alla mina pubertetsfunderingar. Hon fanns där. Det var även henne som jag beklagade mig för över mina håriga lår, när det precis hade börjat växa, sommaren innan jag skulle börja årskurs nio. Vi hade åkt till badplatsen i Nästansjö, och jag ville knappt kliva ur bilen, för just den gången var det ovanligt mycket badfolk där, och jag skämdes så vansinnigt över att visa mina bara ap-ben.
Hårväxten stannade tack och lov upp när jag inte så lång tid därefter började med p-piller. Då blev rakhyveln min bästa vän innan benen skulle fram för allmän beskådan på t.ex. badhuset.
 
Och lilla Marie, som absolut inte är så liten längre. Vuxna, vackra kvinnan!
Hon var snällare och skötsammare mot mig än mormor vid nattningarna. Så de få gånger Inga var tvungen att jobba lite senare, så var det jag som fixade vällingen och matade Marie framför Teletubbies innan nattning.
Jag minns första gången jag gjorde vällingen. Inga gav mig tipset att testa den på handleden innan jag gav den till Marie, så att den inte skulle vara för varm. Så det gjorde jag, och brände mig något kopiöst! Haha....Den vällingen hamnade i ett iskallt vattenbad tills den var lagom att servera den lilla fröken.
 
Själv så förundras jag över var tiden tar vägen?
Vi har nu välkomnat 25e graviditetsveckan.  Strax över 60% av graviditeten är avklarad! 
Vi firade 24 fullgångna veckor med portionering och paketering av kött, samt en lunch på grillen vid rondellen.
Jag åt pytt-i-panna med stekt ägg och rödbetor (som jag bad att få extra av, var så sugen på rödbetor).
Snällaste Sonja, som är chef där, bjöd oss på en himla god äppelkaka med vaniljkräm. Mums!
Åter till graviditeten. Det är alltså inte så himla länge kvar, även om jag tror att det "värsta" kommer att komma nu.
Tung känner jag mig redan. Tyngre kommer det bli.
Otymplig och osmidig. Kommer känns mig som en stubbe i en trädgård tillslut. Stor, tung och ivägen.
Men, inombords bär jag redan längtan efter att få träffa mitt så enormt älskade och efterlängtade barn! Barnet jag trodde att jag aldrig skulle få. Jag känner en förunderligt djup samhörighet med Hans, en känsla jag aldrig tidigare haft. Som ett tjockt, osynligt band. Mitt barns far. En svindlande känsla. Så svår att sätta ord på. Samtidigt är jag alltid, sjukt, orolig för att något ska hända honom. Speciellt när han är på väg till eller från jobbet, då brukar jag vara mest nervös. Nervös är jag över andra bilister, för yrkesförare vet oftast vad de pysslar med. Hans har legat på traden en gång i tiden, så som sagt, det är inte hans bilkörning som oroar mig, utan alla andra dårar där ute på vägarna. Huuga...
 
Oj, det blev ett långt inlägg.
Lite osammanhängande graviditetstankar, igen. 
Nu tänker jag börja dagen, och det gör jag med att koka en havregrynsgröt. Gott!
 
Lev å må.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0