Kickboxare...

Jag tycker fortfarande att det känns som gigantiska luftbubblor som purrar runt i nedre delen av magen.
Det som dock skiljer detta från FPT (Fisar På Tvären) är att det pågår så intensivt. Igår kväll hade jag rent svårt att somna, så intensivt som det rördes i magen.
Imorse vaknade Pyret före mig, lilleman likaså, och redan nu verkar de vara goda kamrater, för Lilleman hade minsann bosatt sig på skithuset medan Pyret hade fullt upp med att sparka på min urinblåsa. Jättekul! Eller inte....
Trodde jag skulle krevera innan toaletten blev ledig.
 
Nu är det full fart i magen igen, det var lugnt mellan kl 19 och 20, så parveln tog väl en power nap.
 
Idag var jag ute och krattade lite till. Jag kommer ju aldrig att hinna hela trädgården, men jag hinner det jag hinner,
tänker jag. Som vanligt har jag lite svårt att känna till mina begränsningar, så det var knappt jag höll på att ta mig in. Men tillslut så...
Fann lite vila på en lagom hög stubbe i trädgården, så där satt jag och filosoferade en stund medan bäckenet fick vila. Jämthunden hade hela tiden koll på mig från hundgården, låg och skruvade med öronen eftersom jag stånkade på. Men alltså, det gör mig så gott till sinnes att få vara ute åtminstonde en timma varje dag, så det är värt stelheten och det onda. Hellre stel och jäklig än ledsen och tvär.
 
Från och med imorgon tror jag att badhuset skulle öppna klockan 13 på torsdagar, så då ska jag se hur det fungerar att utöka simningen från en gång i veckan, till två gånger. Kroppen har svarat bra hittills på simning och vattengymnastik, så jag hoppas på god respons. Visst blir jag öm och stel även där, men det gör i alla fall inte ont.
 
Magen växer och livet rullar på.
Ganska gemytligt ändå, om jag ser till allt positivt som är.
Däremot måste jag erkänna att jag saknar jobbet. Att dundra fram på vägarna med 60+ ton lastbilsekipage. Att få kliva in i hytten efter en småhurvlig lastning, rulla ut från en krokig, smal skogsbilväg, ut på större vägar, in på industrin eller sågverken...det är något speciellt med det. Friheten, ansvaret, glädjen...t.o.m. den dagliga blodtryckshöjningen kan jag sakna. Att få bli lite förbannad över vilka dårar det finns utefter vägarna. Även en sån sak har sin tjusning...haha...
 
Näh, nu få ji leva å må! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0