Tappa bort sig själv...

Idag är det en sån dag när jag inte alls känner varken glädje eller tacksamhet.
Livet känns upp-och-ner, som om jag håller på att tappa kontrollen på tillvaron, men allra mest över mig själv.
Jag är ledsen, arg och besviken, förbannad och trött, och så denna jävla smärta som grädde på moset. Vaggar fram som en full anka! Känner mig ful och meningslös.
Otroligt trött och frustrerad på tillvaron och livet just nu.
 
Tänk om jag hade fått kunna gå och kunna röra mig som folk, få arbeta, känna mig nyttig och behövd.
Sedd.
Då kunde man i alla fall sitta och surra bort en stund, utan att oroa sig för att störa någon på jobbet. Då skulle jag vara en del av dem, av något. 
Nu är jag ju bara i ett vacuum, min egen bubbla, och där utanför gör alla något vettigt. Bidrar med något.
 
Jag försöker bita ihop, vara stark. Inte gnälla.
Allt och alla ska och måste ju vara så förbannat perfekt idag!
Tillrättalagt.
 
Jag är inte det minsta tillrättalagd.
Jag känner mig fet och ful, glöder inge det minsta.
Ögonen är rödsprängda, en kombination av för lite sömn, och för mycket gråt.
Mina kläder liknar jag snart med en plösig liksäck, så mördande fula, men inget annat är bekvämt, varpå jag hela tiden känner mig ful.
Håret ska vi inte ens prata om, med 15 cm utväxt efter en ljusarefärgning. Bläää...
Mitt humör är en katastrof, åter igen, för lite sömn, låga järnvärden och allt annat skit. Ben som känns som de ska trilla lös, falla åt var sitt håll, ut och bort från kroppen. För att det för så FÖRbannat ont!
Jag vill städa, skapa ordning i "kaoset". Inbillar mig att ordningen bland det materiella, automatiskt ska bringa ordning i det emotionella.
 
Det är en jävla skitdag.
Kunde jag, skulle jag dra täcket över huvudet och invänta en ny dag.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0