Discodans, på en torsdag?

Ja, just precis det känns det som Pyret sysselsätter sig med i magen ikväll.
Det är ett fotarbete i stil med John Travolta och Michael Jackson.
Att äntligen börja känna sitt barn är en mäktig känsla, och det är samtidigt känslosamt.
Sjukskrivningen har tack och lov bidragit till att jag kan slappna av mer, känna mer, och Hinna njuta av min graviditet. Samtidigt som jag självklart, högst av allt, önskat att graviditeten och arbete hade gått ihop och fungerat. Nu gör det inte det, tyvärr, men jag insåg efter förra veckans depp, att det är som med allt annat, min inställning till saken, som avgör mitt mående. Jag väljer att vara positiv, trots allt. Det hade ju faktiskt kunnat vara så mycket värre.
 
Nu ska jag sova.
Jag ska även försöka dra ner på jämrandet över bäckensmärtorna, de är där de är, och är som de är. Det gör ont, hela tiden, och så är det med det. 
Jag älskar ändå att vara gravid. Det är i särklass det största, mäktigaste och absolut läskigaste jag varit med om. Sedan att det tog mig åtta år att få uppleva det, känns så värt det. Jag uppskattar det, är tacksam och lycklig.
 
God natt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0