En depp, första sparkarna, och världens bästa farmor...

I  hela mitt liv har jag varit självständig. Det blev liksom ett måste efter att min mamma dog när jag var fem år gammal.
 
I veckan som varit så har jag låtit sjukskriva mig själv. De första två dagarna gick jättebra, sedan höll psyket på att rasa när jag insåg att min kropp verkligen inte vill vara med. Eller min korsrygg och mitt bäcken, snarare sagt. Att den orkar med i max 30 minuter innan den kräver vila pga bäckensmärtor.
Jag har gråtit massor med tårar, klagat ut min ömklighet för stackars Hans när han kommit hem från arbetet.
Frustrationen har varit stor.
Jag har alltid varit "kan själv",och har det inte fungerat på första försöket,  så har jag "ställt" för mig så att jag har lyckats.
Har kroppen sagt "Orkar inte", så har jag bara tagit i ännu mer. Råstyrka. Därför att allt går, bara man vill, enligt mitt resonemang. 
 
 
Här är Bulan ooch jag på väg till sjukgymnasten.
Väl där får jag lära mig att gå som om jag hade skitit på mig. Fungerade bra där, tills jag kom hem. Jag vet inte om jag gjorde något konstigt, men ländryggen började värka ännu värre än förut. Men jag har med mig orden "Det som inte gör ont, gör det. Det som Gör ont, Låt Bli!"
 
På kvällen ringer blivande farmor.
Jag är så himla glad över att mitt barn kommer att få ha en så underbar människa i sitt liv. Hon är världens snällaste och klokaste människa. Tröstar och förstår. Bankar in lite vett i min envisa träskalle.
Farmor var på strålande humör, hade hittat en massa fint som hon inte kunde låta bli att köpa.
Hon undrade dessutom om vi hade ordnat med åkpåse till vagnen, vilket vi har. Vi surrade nästan en hel timma, varpå jag blev på lite bättre humör.
 
(Här tänkte jag lägga upp en ultraljudsbild, men det kändes lite för intimt, så då låter jag bli.)
 
Igår kände vi första sparkarna. Mest som ett litet "pickande", men de kändes. Vilket fick mig att förstå att jag har känt mitt barn tidigare, men inte vetat vad det var. Nu var det Hans förtjänst att jag fick veta att det var sparkar. Han hade dock känt sparkar redan tidigare under kvällen när han låg och höll om mig och tröstade mig.
 
Idag mår jag bättre.
Jag ska trycka i mig lite alvedon så det inte ska göra så ont att åka bil, och så ska vi åka mot min hembygd. Tack och lov är det ju ingen Rom-resa, så det borde gå på någe vis. Jag behöver verkligen komma ut och få prata med folk känner jag...
 
Nu ska jag försöka sova ett par timmar till.
 
Lev å må.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0