Gårdagens ultraljud...

God morgon.
 
Ja, det kan ju bli lite tidigt när jag haft förmiddagsvecka, men eftersom jag är pigg och guben snarkar för fullt så är det svårt att somna om. Tycker ändå att jag lyckades sova länge, med tanke på att jag inte vaknade föränn 04.45.
 
Igår, efter att jag hade plågat mig ner till Husum med ett massalass, så blev det en varm och skön dusch. Den hjälpte lite bättre på värken i korsryggen än vad alvedon gör! Skönt! 
Därefter åkte vi iväg till Lycksele för det riktiga ultraljudet. Så spännande! 
Eftersom jag har varit så orolig att något ska vara fel, tokigt eller galet med pyret där inne, så hade jag lite ont i magen och var dunderkissnödig när det väl var dags för ultraljudet.
 
Kvinnan som gjorde ultraljudet är en äldre och rutinerad dam. Så hon konstaterade direkt att med endast 0,5 dl urin i blåsan så kunde jag nog hålla mig. Hans och jag tittade storögda på varann och skrattade. Går det att se mängden urin!? Jojjomen!
Undersökningen påbörjas, och hon tittar på typ Allt! Men, hon hade lite bekymmer, för krabaten där inne hade en hiskelig fart! Den snurrade och gjorde kullerbyttor, vred och vände än hit, och än dit, så det var problem att hitta ta stillbilder för mätningarna som måste göras. Så jag fick veta att all aktivitet i min mage som jag känt, är inte bara tarmrörelser, utan med den där snurresprätten så har jag med all säkerhet även känt bebisen. Jag längtar dock till när Barnets rörelser blir tydligare, för det är än så länge svårt att veta vad som är vad.
Däremot var det fantastiskt att veta att allt såg bra ut. Inga konstigheter. Jag känner mig faktiskt lugn nu, såhär efteråt.
 
 
 
Det har varit/är svårt att inte oroa sig, när jag har det arbete jag har. Det är tungt och slitsamt, men framför allt väldigt farligt. Jag sitter ju ändå ca 3,5 meter upp när jag lastar, och dit upp ska jag ta mig på smala stegar och rambalkar. Det är vingligt och tungt att ta sig upp, inte i normala fall, men min mage är ju ganska stor nu, och i normala fall är den något mindre. Hehe.
Dessutom verkar inte mitt bäcken gilla all klättring, och alla konstiga steg man måste ta för att balansera sig fram.
För det har ju som jag tidigare nämnt, börjat göra brutalt ont i korsryggen, och ignorerar jag den smärtan så eskalerar det tills det känns som om barnet ska pressas ut genom venusberget, sjukt obehagligt, och det gör ont.
 
Om jag skulle kliva snett så ramlar jag antingen in och ner i ramen, eller ner på marken. Skulle jag tappa greppet vid sista klättringen upp till krannocken, så faller jag baklänges med ca 3-3,5 meter till marken, och däremellan finns en massa järnskrot att slå i på vägen. Det händer att slangar flyger av, och klarar man sig ifrån spruten av hydraulolja, så kan den ändå hamna på bilen, på ramen, och det blir som med såpa, väldigt halkigt. Fallriskerna är enorma. Så, det är just nu lite svårt att ignorera alla risker. Och, just det, förutom att hydraulolja blir väldigt hal, så är den ju inte speciellt nyttig att få på sig heller.
 
Jaja, nu ska jag mysa med min gula, håriga, 4-benta lilla gumma. Hon buffar på mig och vill ha lite kärlek.
Älskade hälleforsare.
 
 
Lev å må.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0