Del i en gemenskap

Imorse efter avlämnandet av Lilleman, åkte jag till affären och köpte kanelbullar och vaniljdrömmar. Jag har tänkt så länge nu att jag skulle åkt ut på garaget, min arbetsplats, med lite fikabröd till grabbarna, så idag blev det äntligen av!

Fy tusan vad jag saknar min arbetsplats! Känns som jag har varit därifrån i en evighet! Det må låta fånigt,  men hjärtat slår alltid några extra slag när jag hör en Scania V8! Det är en speciell sång ♡

Många gånger har jag känt att arbetet varit lite som en familj. Man gnabbas med "syskonen" (kollegorna) och lyssnar på "föräldrarna" (cheferna). Så även idag, när jag kommer dit med Bernhard och blir mött av glada ansikten. Nu var ju de flesta ute och körde, men några var inne.

Ena chefen sträcker direkt ut armarna för att hälsa på och välkomna lille Bernhard in i gemenskapen. 
Just då känner i alla fall jag sådan oerhörd glädje och tacksamhet, att jag hittade en sådan himla bra arbetsplats till slut! 
Inga sura miner, aldrig några bekymmer! De ställer upp och hjälper till om de kan hjälpa. Så otroligt fina människor!

Efter dagens långpromenad, när Jaana släppts tillbaka i hundgården, så kom de Äntligen på vad kabeltrumman är till för! (Tog ju bara 8 månader!) Och när man kommer på en sådan sak så måste det ju utnyttjas maximalt! Båda ska vara där samtidigt!

Älskade djur!
Jag trodde att de skulle börja förstå grejjen redan när jag ropat upp jämten dit för borstning ett X antal gånger under vintern. Men, bättre sent än aldrig.
Nu ska jag utfodra dedär två sötnötterna ♡

Bernhard sover ute i vagnen, och potatisen till middagens potatismos är skalad och står redo att kokas. Idag ska älsklingen göra sin smarriga ugnsfalukorv! Mums!

Lev å må!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0