Hur är det tänkt att man ska stå ut!?

Ni minns kanske att jag, under smått malliga och "know it all"aktigt sätt basunerade ut att Bernhard minsann somnade själv utan gråt och tandagnissel?


Glöm vad jag sa!
Glöm attityden!
Jag är fan desperat nu.

Precis efter det där så kom tänderna, på löpande band och det gick bara inte att ha honom i egen säng, för han vaknade HELA tiden, alltså vi pratar var 45e minut! Och det enda som fungerade var, ja precis, mina stackars bröst.
Han har därefter sovit mellan oss Igen, fram tills i måndags. 
Jag har sedan i måndags lagt honom i sin egna säng, som står ställd kloss mot vår säng. Sedan är det gråt och förtvivlan i En timme! Alltså EN HEL timme! Mitt psyke orkar inte!
Idag är det lördag, jag har alltså hållit på i FEM kvällar, och det blir bara värre och värre!
Jag känner mig helt trasig inombords. 
Jag känner mig som den sämsta och elakaste mamman i världen.
Jag har så svårt när han gråter. Antingen blir jag arg (vilket såklart bara gör allt 1000 gånger värre), eller så blir jag också ledsen (vilket gör allt 1000 gånger värre). Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt att man ska klara detta!?
Hur ska man få dem att somna i egen säng utan att vara så förtvivlat ledsen?

Om det är någon som har bra tips, som inte innefattar:
1. Bortlämning/avlastning (de möjligheterna finns inte för oss)
2. Napp (som han vägrar ta)

Jag vill gärna ha råd och visdom, eller bara lite pepp, för snart ger jag upp. Då får han sova med mamma tills han är 18 då, som alla skojar så friskt om.
Ja, jag är lite skör nu, så spydigheter avbedes.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0