Att "ta sig i kragen"

Idag har Bernhard och jag varit på "stor och liten", dvs kyrkans öppna förskola. Ni som hängt med vet ju om att jag har en aningen elak syn på kyrkan efter mina år  anställd där. Men, hur som, jag ville ge det en chans, gå dit och kika.


Det första som möter mig är en betydligt fräschare och ljusare hall än när jag jobbade där (och som jag kämpade i motvind för att få ljusa upp, men icke), det var iaf gjort nu. Jättefint!
Folket var det heller inget fel på.

Jag inser att problemet sitter i mig själv, och det måste det få göra. Det jag utsattes för måste få ta sin tid att bearbeta. Men, Det sitter i väggarna kändes det som. 
Min hjärna fullständigt bombades med minnen, varje vrå är liksom fylld med minnen. 
Här så den si och så. Här stod jag när jag hörde den baktala mig. Här stod jag den gången jag blev påhoppad för det.
Ja men alltså, förstår ni? 
Jag VET att det sitter i mig själv, men jag häpnade ändå över hur brutalt det liksom slog mig bara av att komma tillbaka, trots en finare fasad av nymålade väggar, och trots folket som aldrig gjort mig ont.

Nu, Nu känner jag att jag har försökt i alla fall. Jag skulle säkert behöva gå dit fler gånger för att "bekämpa" dessa minnen som segt hänger kvar i det förträngda, men jag får se. Nu har jag ju faktiskt möjlighet att välja, och jag väljer nog hellre att befinna mig där jag faktiskt mår bra och vill vara. Det är nog även det bästa för min älskade son också, att jag inte drar in honom i miljöer där jag inte mår bra. Jag kan ge honom det sociala på andra platser, även om jag hade önskat att kyrkan kunde fått vara med på ett hörn, men förtroendet är tyvärr fortfarande inte där.
Och ja, jag kan vara väldigt långsint. 

Nu är det iaf fruktstund här hemma.

Lev å må.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0